kajo.info.se

Först var det budgivningen som höll på att ta knäcken på våra nerver. A studsade till varje gång han fick ett SMS, för det kunde ju vara besked om att budet höjts igen. Sen äntligen lade budgivare 3 ner, bara precis innan vi själva nådde taket.

Då började vi oroa oss för att det skulle komma till nya budgivare. Risken ökade för varje dag som gick tycktes det oss.

A ringde till mäklarkontoret för att fråga när budgivningen skulle anses färdig. Det visade sig att ”vår” mäklare hade gått på semester och mäklare två jagades upp för att avsluta budgivningen och ta bort annonsen. Vi vet ju att affären inte är klar förrän kontraktet är påskrivet; fram till dess är säljaren fri att sälja till vem h*n vill, och därför ville vi skriva kontrakt omgående. Men vi ville ju också låta besiktiga fastigheten.

Mäklare två tyckte inte att det skulle skrivas nåt kontrakt förrän besiktningen var gjord, för det var så jobbigt med undantagsklausuler. Samtidigt visade det sig att besiktningsfirman också hade semester och satte upp oss på en tid om drygt tre veckor.

Mäklare tre engagerades och trodde sig kunna ordna fram en tidigare besiktning. I flera dagar väntade vi oroligt på ett nytt datum. Mäklare tre skrämde upp oss med att tala om hur ”upprörda” de tre 80-åriga säljarna blivit över vår begäran att få besiktiga huset nu när de trott att affären var uppgjord och klar, men att han nu lyckats lugna ner dem.

Samtidigt skulle bolåneansökan slutföras. Vi hade lånelöfte hos SBAB, men nu gav de besked att ”fastigheten inte kan belånas”. En sommarvikarie avfärdade mig snorkigt och utan förklaring, och sa att vi fick vända oss till andra bolåneinstitut. Efter flera samtal till Lantmäteriet och Skatteverket hade jag pusslat ihop saken. Vi fick inte låna därför att fastigheten var avstyckad i år, och SBAB belånar inte fastigheter som saknar taxeringsbeslut. Fastigheter som styckas av i år deklareras nästa år, vilket innebär att taxeringsbeslutet fastställs i juni 2011.

Den här sommaren gäller övergångsregler för bolån. Hos SBAB har man fått låna upp till 95% av köpeskillingen, medan andra långivare gett upp till 90%. Vi ville låna hos SBAB för att kunna använda våra sparpengar till att köpa vitvaror som helt saknas. I juli antogs nya regler som säger att bolån från 1 oktober bara får ges till 85% av köpeskillingen. SBAB införde de nya reglerna direkt, men gjorde undantag för dem som hade lånelöfte utfärdat före juli. Det hade vi. Men nu var som sagt den dörren stängd.

Med nya regler ökar handpenningen från 72.000 kr till 214.000 kr. Lägg därtill 50.000 kr för pantbrev och lagfartskostnad som också ska betalas med egna pengar. Och besiktningen för 9.200 kronor.

Febrigt fyllde vi i en låneansökan hos Länets och fick beskedet att om tillträdesdag är före 1 oktober så kan vi få lån upp till 90%. Vi pustade ut, ”det är ju bara juli än, det är lugnt”. Men lättnaden var bara tillfällig.

När lånehandläggaren återkom fick vi beskedet att lån till köpesumman inte var något problem, men banken ansåg att vi också borde låna 500.000 till renovering, och det hade vi enligt deras beräkningar med 9 procent ränta inte råd med. Det spelade ingen roll att vi inte vill låna en halvmiljon extra, banken tyckte att vi skulle kunna det – annars skulle de inte ge lån till köpet heller. Ultimatum.

Flera samtal senare gick banken med att räkna på 300.000 i renoveringslån, och då såg kalkylen bra ut. Men nu var villkoret att vi kan visa upp ett schysst besiktningsprotokoll. Och lånehandläggaren skulle gå på semester innan vårt besiktningsdatum vilket gjorde att vi inte kunde få något lånebesked de närmaste veckorna.

Samtidigt närmade sig månadsskifte och vi ville säga upp lägenheten – men inte vågade vi det förrän köpekontraktet var skrivet och lånet beviljat?! Vi har en månadshyra på 7.300 kr vilket på tre månader blir nästan 22.000 kr mindre över till tvättmaskin och kylskåp….

Efter ännu fler samtal var mäklarna, banken och säljarna överens om att vi kunde skriva ett köpekontrakt med en hävningsklausul: vi har till 20 augusti på oss att häva köpet, annars är tillträdesdag 1 september. Vi drog en lättnadens suck, träffade säljarna (som är jättemysiga), skrev kontrakt, betalade in handpenningen på 142.500 kr till mäklaren och sade upp lägenheten två dagar före månadsskiftet.

Så kom besiktningsdagen. Vi var på plats i god tid, men besiktningsmannen var försenad från ett jobb och kom flängande med andan i halsen. Säljarna tyckte att besiktningsmannen var så stressad och hemsk att de gick och fikade istället… Men när besiktningen väl kom igång tog han sig tid, visade, förklarade och gav råd, så vi var nöjda. På pluskontot: Badrummet var bara tio år gammalt och mycket välgjort, det kommer att hålla många år till, sa han. På minuskontot: det fanns en fuktskada i taket på grund av läckage vid skorstenen som jag inte hade upptäckt vid visningen. Summa summarum var det mesta så som vi hade trott och det var skönt att få det bekräftat.

Men så var det torpargrunden. Huset står på granitsockel och där går det inte att komma in. Vi lyste in med ficklampa i ventilerna och vädrade som mögelhundar. Besiktningsmannen uppmanade oss bestämt att gå vidare med undersökning av grunden, och klargjorde att han skulle skriva in detta i protokollet. En fuktskadad grund kan kosta 500.000 kr att åtgärda. Om vi senare skulle upptäcka problem där så kan inte vår undersökningsplikt anses uppfylld om vi avstått trots besiktningmannens rekommendation om vidare undersökning. Man behöver inte vara så smart för att räkna ut att banken inte skulle nöja sig med det. Ultimatum igen.

Vi resonerade om vilka alternativ som fanns. 1) Besiktningsmannen kunde borra några hål i golvet under trappan, och sticka ner ett mätverktyg. ”Men det kan inte fria, bara fälla”, sa han. ”Även om fuktkvoten är acceptabel just där så kan resten av grunden vara full av röta. Man kan bara veta hur det verkligen är om man undersökt.” Fair enough. 2) Vi kunde anlita en specialist och göra en fuktutredning. Det skulle kosta lika mycket till och vi har ju en deadline i kontraktet att tänka på. Eller 3). Vi fick be säljarna om lov att såga upp en lucka i golvet så att man kan komma ner i grunden. Då skulle besiktningsmannen komma tillbaka och mäta, och vi behövde bara betala resekostnaderna.

Naturligtvis valde vi alternativ tre. En lucka i ett golv och sen skulle allt vara klart.

… önskar jag stillsamt att ”budgivare 3” ska komma till insikt om att huset nog är alldeles för litet och för lila och alldeles-alldeles fel för dem. Men inte då. Budgivningen har nu dragit iväg en halv miljon från vårt ingångsbud, och det är huvudsakligen budgivare 3 som är skyldig till det. Först slängde de in hundringar, nu är de nere på femtio per sms-pling. ”Lägg ner nån gång, ge upp!!!” skulle jag vilja säga. Förmodligen sitter de nånstans och tänker samma sak om oss.

… är jag väldigt nöjd med att inte ha köpt någon fler hus-och-trädgårdstidning när jag var till affären nyss. Istället gick jag upp på vinden och hämtade ett gäng som är så gamla att de känns alldeles som nya. Fifan va smart! :-)

… ska jag ta den bunten, en nybryggd kopp te och några kakor från födelsedagslagret och hoppas-hoppas att det inte tutar nåt mer i A:s mobil. För om A får sms, så kan det vara budgivare 3 som varit framme igen. Och nu tycker jag verkligen att det räcker.

I dag var vi på visning igen, samma ställe som sist, det vill säga det som vi har lagt bud på. I dag var det mycket folk, mer än förra gången och prospekten hade redan tagit slut när vi kom. Kanske vaknade de andra till när vi gick in så lågt? Knappt hade vi hunnit från visningen så höjdes budet med 25.000 kr. A kontrade nyss med lika mycket. Det vore väl en rolig retstickestrategi att bjuda över så tätt så att de aldrig hinner uppleva att de är högst. Så länge vi kastar kvartar på varandra så kan vi hålla på ett tag innan det börjar svida. Vore värre om det var hundringar.

Vi drog genast vidare till nästa visning. Där var det inte många spekulanter, men desto mer målinriktade. Det huset har redan visats ett par gånger men för oss var det första gången. Vi hörde att ett par höjde budet med 50.000 när vi stod där. Mäklarassistenten ringde nyss upp och frågade om vi tänkte ge oss in. Jag slingrade mig lite. Det får vi nog diskutera.

Det är intressant att studera andra spekulanter på husvisningar. Jag blir aldrig klok på vilka av dem som är seriösa och vilka som är fulla av skitsnack. På husvisning finns alla sorter. Somliga pratar vitt och brett om hur de ska riva ut och bygga till. Andra smyger runt med hopknipen mun och bistert uttryck, och blänger på konkurrenterna som om de hoppas kunna skrämma bort dem.  Några pekar, tisslar och tasslar och tvärtystnar konspiratoriskt när man kommer inom håll. På vissa ansiktsuttryck kan man se hur måttstocken arbetar – ryms det en säng där, funkar det här rummet till… Småtjejer sprang runt i uthusen och stegade upp mikroskopiska ponnyboxar på varje fri yta. Somliga planerar sitt nya liv: ägg från hönsen här, egna grönsaker i trädgårdslandet där. Några står i klungor och diskuterar. Och så finns det de som närvarar men håller på med nåt helt annat. En kvinna ställde sig strategiskt i hallen och gapade högljutt i mobiltelefon om sin arbetssituation och tvingade alla andra att höra vare sig de ville eller inte.

Och så jag då, som kryper in i varje mörkt  litet prång och muttrar över att jag inte har ficklampa den här gången heller, diskret lyfter undan gardiner och spanar upp i taket för att leta efter tecken på fukt…

Nätnytt: I går kväll slutade mobila bredbandet fungera, oklart varför. Som tur var hade det nya kabelmodemet kommit så A susade iväg till uthämtningsstället och en halvtimme senare var ordningen återställd. Jag var väldigt glad över det mobila när jag fick det och lika glad nu när jag slipper det.  Nu har jag 4000 mb trafik kvar som konfiskeras på måndag. Jädra sätt. Jag hävdar att kontantmodem ska vara som kontanttelefon, den kapacitet man köper ska finnas kvar tills man använder den.

Kattnytt: Tjadden växer så det knakar. Problemen med förstoppning har tack och lov försvunnit helt. Även den långa, lurviga pälsen är borta; hon är definitivt korthårig. På kattungars vis är hon rent obegripligt energisk. Full fart och massor av tänder och vassa klor.  Jag hör en tydlig förändring i ruscherna i hallen mellan sovrum och vardagsrum. Det gulliga lilla ponnytrumljudet har bytts mot fullblodsgaloppörens, och det är på egen risk man ligger ner nånstans i huset. Tjadden tillämpar  ”hit´n´run”: kommer i full fart från ingenstans, ger nån en snyting mitt på nosen och försvinner lika fort. Dessutom har hon ett omättligt begär efter mjölkflikar och påsförslutare som hon knycker från köksbordet och sedan spelar runt i timmar. Sedan hittar man dem i soffan, i en sko eller (oftast) under en matta. Häromdagen var hon bekymrad, då hade hon råkat peta in påsförslutaren under Scoobys rumpa och han tillät inte att hon tog tillbaka den.  Kasper har börjat tröttna rejält på den lilla terroristen och läxar upp henne ordentligt vare sig det behövs eller inte. Surfarbror. :-)

Växtnytt: Flertalet av de stackars bönstjälkarna som utan vidare slängdes ut på balkongen i kylan för några veckor sedan funderar fortfarande på om de ska överleva. Två har dött och lämnat efter sig några torra baljor som jag kollade i går, och i dem fanns tre alldeles riktiga norrländska borlottibönor!  En eller två av bönstjälkarna har utvecklat  nya mörkgröna utomhusblad, och nu överväger jag att plantera dem ”på riktigt” i egen hink med spalje och vindskydd. Det finns möjligen lite liv kvar i en gurkstjälk också. Tomaterna, paprikorna och lobeliorna har inte ens kommit utanför dörren, de står kvar i halvdunklet i vardagsrummet i alldeles för små krukor… Ärligt måste jag säga att mitt plantskolande lämnar mycket att förbättra. Förra helgen köpte jag två klätterrosor på rea (röd Flammentanz och rosa New Dawn) som ska övervintra hos mams,  och sådde frön av sibirisk ärtbuske och en hög ståtlig iris (tror jag).

Husnytt: Ny vecka, nya objekt, ny inställning? Man undrar ju vad som hänt. I går kväll var vi på en husvisning och i dag på morgonen propsade A på att lägga ett bud. Va? Och inte nog med det, han gjorde det faktiskt också..! Fast vi är försiktiga generaler så vi började 20 procent under utgångspris. Det här huset har varit ute till försäljning förut och budgivningen var klar, men då fastnade affären i regeldjungeln kring en avstyckning. Om prislappen då och snittökningen i området sedan dess är vägledande så kommer fastigheten att gå för dubbelt så mycket som vårt bud. Jag är inte övertygad om att vi hänger med dit.

Jobbnytt: Nästa vecka börjar min ”semester”. Alltså, jag säger till alla att jag har semester, men det är bara ett alibi för att inte ha telefonen igång. Egentligen ska jag sitta på kontoret och göra färdigt en massa pappersarbete. Min riktiga semester är bara två veckor i sommar. Jag får kompensera i höst-vinter istället.

Inne i stan går husen för 2-5 miljoner. Det här huset ligger bara två mil från stan. Det är litet, orenoverat, har elvärme och ligger i en brant slänt. På pluskontot: torr och rejäl källare, stor tomt och nedanför slänten en älv. Med en motorsåg skulle en fin utsikt öppna sig, och tänk om man skulle göra en trappa ner till vattnet…. Länge såg det ut som huset skulle gå för 400.000 kr vilket måste betraktas som den här säsongens största fynd.

Direkt efter första visningen klev budgivare nr 1 in. Därefter inget intresse. Ettan hade gott om tid att mentalt flytta in och börja möblera…

En vecka efter andra visningen ringde mäklarassistenten och undrade om vi tänkte lägga något bud. Jag svarade undvikande. Mäklarassistenten antydde att försäljningen nog skulle avslutas inom någon dag nu.

Framjagad av assistenten dök budgivare 2 upp. Bjöd 10.000 kr upp, som för att kolla om ettan fortfarande var vaken. Skrattretande tyckte jag som är van att se buden höjas med 100.000 i taget. Minst 40.000 kr skulle jag ha lagt, tio procent, som en markering.

”Näe, det är taktik. Om man lägger 40 och får huset på det, så har man ju betalat minst 30 för mycket”, sa A.

Ettan replikerade förstås snabbt och tvåan försökte med 5.000 kr. Nästan som för att retas. Fyra minuter senare hade ettan tagit tillbaka en betryggande ledning.

”Vad ska tvåans nästa drag bli, en säck morötter  och en antik teservis?” frustade  jag förtjust. Jag har vid det här laget följt ett antal budgivningar och tyckte mig här klart urskilja ettan som den starkare kombattanten, med snabbare svar och rejälare höjningar. Nu var det bara en fråga om hur långt tvåan skulle jaga, det fanns enligt min bedömning ingen chans att vinna.

I ett dygn såg det ut som att huset skulle gå för 475.000 kr. Nu började A skruva besvärat på sig. Han till och med ringde från jobbet och frågade om vi var tvungna att lägga ett bud? Saken är den att A absolut inte vill bo i den här lilla sovstaden, och är rädd både för branten ner mot vattnet och branten ovanför där vägen går i höjd med taknocken. Men för det priset så…

Och så i kväll, när jag går in och tror att jag ska mötas av det vanliga ”objektet kan inte visas”, så har budgivningen plötsligt utvecklats till rena dramat. Budgivare 3 stormade in och pressade upp budet  300.000 kr på två timmar. På en fredag kväll! Oj oj, vilken cliffhanger… Hur ska det gå?  Ettan ligger snart på dubbla ingångsbudet och det skulle jag inte ha förutspått. Rutinen säger att den som går in först och långt under utgångspris kommer att släppa snabbt. Kommer ettan att stå pall för trycket? När kommer nästa episod, på måndag?

Uppdaterat måndag morgon: Nu har budgivare 3 gett sig. Såld för 775, första-andra-tredje *klubbslag*

Varje vecka samma sak. Budgivning pågår på ett eller några av mina spaningsobjekt. Jag tittar in flera gånger om dagen och ser siffrorna hoppa upp snäpp för snäpp, för att sedan ligga orörliga. Och så några dagar senare det numera välkända automatiska meddelandet ”annonsen kan inte visas” eller ett triumferande ”objektet är sålt!”. Jag öppnar min bokmärkesmapp, raderar länkar.

Jag kan tänka mig att jag just då ser ut som en blötögd korsning mellan barnhemsbarn och hundvalp i kennel. ”Än jag då? När ska det bli min tur?”

I torsdags morse ringde killen som vill sälja två hus för avflyttning och frågade om vi har bestämt oss nu. Voj, voj, det har vi inte för vi har ju ingenstans att ställa dem. (Jo, K låter oss generöst mellanlagra dem ute på hägna men…)

På lunchen ringde jag till en av de fastighetsägare som jag spårat upp, en gammal farbror med ett hus som står för fäfot, för att höra om han kunde tänka sig sälja eller stycka av. Dottern meddelade att de så småningom ska ta över gården själva.

På eftermiddagen försvann ett av ”våra” objekt från hemnet. Jag ringde mäklaren och frågade vad som hänt. Hon berättade att ägaren dragit tillbaka gården eftersom han inte fått något rimligt bud. Vi hade inte lämnat något bud alls, men nu gjorde jag det i alla fall: 1,4 miljoner, vilket är en halv miljon under utgångspris. Hon skulle framföra det men jag har inte hört något från henne. För lite och för sent, gissar jag.

På kvällen var vi på ny husvisning: ett litet torp. Jag hade dömt ut det redan på förhand men eftersom det uppfyllde några av våra kriterier så skulle vi i alla fall titta. När jag spatserade runt där och bedömde husets skick, planlösning, grundläggning, uppvärmning, ytskikt, uthus, markförhållanden, utsikt, läge, grannskap… så kände jag mig plötsligt mätt på alltihop. Blä.

Jag har möblerat så många hus och planerat så många tomter, och inget har blivit verklighet.

Jag orkar inte tänka ut lösningar för ännu ett halvdåligt objekt.

I dag bjöd jag farbrorn 500.000 kr för marken. Vi räknar med att det kommer att kosta ytterligare 500.000 kr innan vi kan bygga hus där, vilket bland annat inkluderar förhandsbesked, styckning, lagfart, markundersökning, 200 meter väg á 1.000 kr per meter, schaktning, grävning…

Han skrattade och sa: ”två miljoner ska jag ha – minst!”

För några år sedan styckade han av 2,8 hektar till en läkare, och fick 2,7 miljoner för det. Men då följde det med infartsväg, el, vatten, avlopp och några uthus. Så jag tycker inte att det är jämförbart. Och varken A eller jag har några läkarlöner.

Jag har pratat med farbrorn fyra gånger tidigare och frågat vad han vill ha för marken och han har slingrat sig och sagt ”det får ma ackorder om”. Så just nu är jag faktiskt lite irriterad över att han har slösat så mycket av vår tid, vår fantasi och våra drömmar. Jag hade redan planterat äppelträd där.

Jag tröstade mig med att köpa en rejäl diskbänk för 300 kr. Mer min prisklass.

Husfunderandet, ackorderandet, undersökandet, budgeterandet. Det suger musten ur mig.

Å ena sidan en attraktiv markplätt som kan bli nästan allt vi vill, men som kommer att spränga vår budget med en fet smäll. Enbart markplätten kan kosta lika mycket som gården vi spanar på. Hur noga man än budgeterar kan man inte veta vad styckning, anläggning av infartsväg, stubbröjning, schaktning, grund, dränering, kabeldragning, borrning, brunnsgrävning, installationer och allt annat kostar förrän de är gjorda. Det enda vi kan vara säkra på att allt blir dyrare än för en ordinär villatomt på grund av avstånd och ytor. Frågan är om vi har råd att bygga något hus sedan eller om vi får bo i husvagn.

Å andra sidan kan vi välja en komplett gård, där precis allt måste renoveras men väg, vatten, avlopp, el, telefon, värmesystem och tak över huvudet redan finns, till ett överkomligt och definierat pris.

Köper vi marken får vi en stor, välskött äng, ett litet kalhygge som kan omvandlas till mycket generös tomt med milsvid sjöutsikt och en porlande bäck i tomtgränsen. Det är en byggplats som nästan kräver ett vackert och pampigt hus. Marken ligger högt och är omgärdad av skog och äng, och på så vis nästan helt insynsskyddad, trots att det bara är hundra meter till grannarna och landsvägen. Precis som jag vill ha det.

A har bländats av bekantas husprojekt och börjat läsa huskataloger. Han skickar länkar med planlösningar, fasader och visioner. Jag ser bara pengar rulla och reciterar alla hantverkarbråk och fruktansvärt dyra missförstånd i Villabyggarna: tre familjer berättar om sina drömhus.

Husfabrikernas glättiga bilder står i skarp kontrast till vårt andra alternativ; den ruffiga lilla gården med fuktskadat boningshus, en vanskött, sank liten teg och fallfärdiga uthus. Men jag tycker om hustypen, och det finns faktiskt en liten bäck där också. Det är avskilt, men ingen utsikt. Det följer med lite skog vilket jag tycker är positivt, och det är bara någon kilometer till sjön. Det är lika nära eller långt från stan, hur man nu ser det. Jag ser stora möjligheter att få till det mysigt för rimliga pengar, men grandiost som det andra stället kan det aldrig bli. Största nackdelen är kanske att infarten och en bit av gräsmattan delas med en granne. Å andra sidan kan väl en god granne vara värd sin vikt i guld. Vi vet inte vem som kommer att bo där eftersom grannhuset också är till salu.

Det tredje alternativet är en bullerstörd villatomt som vi bara är intresserade av för att vi kan bygga där och sedan om några år sälja huset med hyfsad förtjänst.

Vår kommun har seglat upp till samma snittprisnivå som de överhettade storstadsregionerna. Riktigt attraktiva hus annonseras ut för 3-5 miljoner. Jag fattar inte hur folk har råd. V&T och T&L har nyligen byggt hus i 2,5-miljonersklassen och hävdar att de bor billigare än i lägenhet. Å andra sidan har J&P byggt hus för 1,2 miljoner och säger att de inte ens har råd att bygga ett garage.

Om vi köper marken och bygger ett hus så kommer det gissningsvis att kosta omkring 2,5 miljoner, och det blir knappast svårt att sälja till det priset. Så till vida är det ingen större risk. Men jag vill kunna välja själv när jag ska sälja och innan dess vill jag inte ligga vaken om nätterna så fort räntan hickar till. Jag vill på gammalmodigaste vis betala av mitt boende innan jag blir pensionär, och sedan kunna välja om jag ska bo kvar eller sälja för att omsätta vinsten till något roligare.

Jag vill ha slottet och kungariket, fast helst nästan gratis. Jag vill flytta in i morgon men inte ha några som helst begränsningar för vad som går att göra på sikt. Det går inte ihop.

I åtta års tid har jag spanat på fastigheter till salu. Man kan säga att jag är väl insatt i det lokala utbudet och prisutvecklingen. I drygt fem års tid har vi diskuterat hur den optimala fastigheten bör vara beskaffad. Den har inte dykt upp än. För två år sedan insåg vi att om den optimala fastigheten finns, så har vi inte råd att köpa den. Det lämnar oss med två val. Att försöka skapa den själva, eller nöja oss med något mindre än det optimala.

I fjol började vi bli stressade. Prioriteten förändras. Vi stoppar 90.000 kronor om år i hyresvärdens ficka och när vi flyttar så har vi inget kvar. Vi skulle hellre betala till oss själva (och banken) och åtminstone kunna hoppas på värdestegring. Komma in i cirkusen och få något att ta avstamp från. Från att ha siktat på det optimala börjar vi titta på ”potential”. Men vilken potential ska man ta fasta på? Potential till snabb värdestegring som språngbräda när det dyker upp något bättre? Potential att med hårt arbete bli ”nästan” det vi vill ha på längre sikt?

Nu finns det ett par tänkbara möjligheter som ligger inom vår budget.
* Ett torp med stora renoveringsbehov.
* En tomt som det pågår rättsprocesser kring.
* Två beboeliga hus som måste flyttas.
* Några hektar mark som kan styckas av.

Om vi prioriterar snabb och enkel flytt, så är det torpet som vi ska kämpa om.
Om vi prioriterar snabb värdestegring, så är det tomten vi ska sikta på.
Om vi vill skapa största möjligheterna på sikt, så är det marken vi ska förhandla om.

Husen har vi nu förstatjing på sedan främste konkurrenten gav upp, men vi måste bestämma oss inom en månad och flytta dem innan hösten går över i vinter.