kajo.info.se

Huset som vi bor i är byggt gissningsvis på 1940-talet och inte särskilt noggrant. Förutom att det blåser rätt in vid golvlisterna så både lutar och böljar väggarna. Nu har jag upptäckt konsekvenserna, den hårda vägen, av att taket förstås inte har samma höjd heller.

Jag får skylla mig själv för jag upptäckte det förra gången jag satte hyllor, och kompenserade för det med vattenpasset. Men då var det fråga om 60 cm avstånd mellan skenorna och några millimeter differens på höjden.

Det blev liiiite större diff på hela vägglängden. *harkel*

27 millimeter om man ska vara noga.

Jorå, hyllplanen är i våg, det fixade jag med vattenpasset. Men det är ju lite förargligt att de inte möts på mitten ovanför dörren.

Det har ingen praktisk betydelse och när hyllorna är fulla av grejor kommer ingen att lägga märke till det. Men jag vet.

Kom-ihåg till mig själv: Börja med att mäta ut vilket hörn där taket är lägst, och kompensera med vattenpass därifrån.

Lillasyster K fick en ny veranda i somras. Vid bygget plockades lockpanelen ner från ytterväggen, och vindpappen därunder blottades. Hela hösten har talgoxarna pickat-plockat-slitit hål i den svarta pappen och dragit fram gullfibern. Till slut var huset tigerrandigt och gräsmattan full av gula luddtussar. Svågern L har haft ett drygt jobb med att lappa och laga innan han kan sätta tillbaka panelen.

Förrförra helgen satte jag vindpapp över skarvarna i vårt garage. I helgen upptäckte jag minsann att de söta små flygterroristerna pickat hål i alla mina lagningar!!! Men under vår vindpapp finns ingen gullfiber så där kammade de noll.

Nyss berättade jag om detta besynnerliga småfågelsbeteende för en kompis. Hon blev inte ett dugg förvånad, snarare triumferande. ”Talgoxar, eller hur?!! De är som galna! De hade sönder pappen på vårt hus hela tiden när vi byggde ut!”

En snabb flukt på google visar att detta är ett känt fenomen. Talgoxar vill tydligen ha gullfiber till sina vinterbon. Det hade man ju ingen aning om.

Så nu förväntar jag mig att mamma som tillägg till de 120 kilona solrosfrön som går åt varje säsong nu även serverar ett paket (eller åtminstone en våd eller två) gullfiber. Eller vänta nu, gullfiber kliar ju som f-n! Dessutom är det inte ekologiskt nedbrytbart, det är ju glasull. Det får bli ekofiber, fårull eller kanske hund/katthår på fågelbordet då.

Jag har bevakning på Hemnet sedan många år och får ett par gånger i veckan mejl med nytillkomna fastigheter. Jag har alltså järnkoll på prisnivåerna i och utanför stan.

Från det här huset kan man nästan dyka ner i sjön från balkongen. Det är ett renoveringsobjekt men det finns el, vatten och avlopp, och ser inte allt för illa ut. Även om det är perifert så är det fortfarande rimligt pendlingsavstånd till stan. Med den tomten borde det kosta en miljon eller mer – så nåt konstigt måste det ju vara när utgångspriset är 490.000 kr, lägre än taxeringsvärdet.

… och det är det ju förstås, men jag fick fundera en stund innan jag kom på det. Först misstänkte jag servitutet ”nyttjanderätt hela fastigheten” för det verkade lite kryptiskt men Hitta.se gav svaret. Vägen som anas i tomtgränsen på fastighetsmäklarens bilder men inte nämns i beskrivningen är E14. Utifrån Vägverkets statistik för näraliggande områden gissar jag att mer än 4.000 bilar och 500 tunga fordon blåser förbi utanför husknuten varje dygn.

Supercentralt, alltså. :-)

Vi var på visning igen i torsdags. I flera dagar hade budet legat stilla på 1.425.000 kr men som väntat hoppade det upp morgonen efter visningen, till 1.490.000 kr. Jag led alla möjliga kval i fyra dagar. Ska vi, ska vi inte? A hade redan bestämt sig. ”Vill du, så vill jag. Avgörandet är ditt.”

I dag vid lunch kollade jag igen. Budet var samma som i fredags vilket innebar att det fortfarande fanns marginal till den gräns på cirka 1,6 miljoner som vi satt. Jag gick ut med jycken och ringde mamma för att berätta nyheten att jag skulle lägga ett bud, men hon satt i möte.

När jag kom tillbaka efter lunchpromenaden och loggade in på sidan var budet redan uppe i 1,6 miljoner.

Det känns snopet men jag är inte besviken. Kanske kommer jag att bli det senare men just nu tycker jag mest att vi jobbat bra med vår hemläxa. Det har vi med oss även fast det inte blev köp den här gången.

Jag tycker inte att det går att betala mer. Beroende på ambitionsnivå och kommunens förehavanden måste man nog inom något eller några år lägga åtminstone 300.000 kr för ytskikt, kondensskydd i taket, dränering av grunden och tvångsanslutning till kommunalt vatten- och avlopp. Vi skulle också vilja lägga några hundra tusen på större garage, staket, markarbeten med mera.

I morgon är det andra visningen. Vi kommer nog att vara där. Denna gång i så fall rustade med ficklampa.

(… ja, jag läste på om köparens ingående undersökningsplikt och fick intrycket att det bara är amatörer som inte har med sig ficklampa… och helst även kofot eller åtminstone en potent fickkniv att knacka och peta med i vittrande betong, misstänkta fuktskador, mögelpåväxter, röthål och… allt vad man nu hittar i ett gammalt hus med oändliga små skrymslen, vrår och skrubbar )

Jag inser ju att det är praktiskt med lampa, men är det inte lite pretto också? Jag tror jag tar vovvens vinterbajslampa, den som ryms i fickan, hellre än nån väktar-maglite i halvmetersutförande.

Krasst konstaterande: Det är ju en heltidssysselsättning att vara seriös husspekulant! Jag hinner inte jobba på grund av alla funderingar som dyker upp och stör tankarna.

Vi sover urdåligt på nätterna båda två. A klagade vid frukosten över någon oändligt komplicerad budgivning som han varit involverad i vid halvfyra-snåret i natt. Själv kunde jag inte sova för att jag i detalj höll på att planera tomten, för att utröna hur långt den kan möta våra behov. Jag har satt upp staket, byggt garage, carport och ett extrahus samt anlagt en trädgårdsdamm, några stensatta gångar och planterat en klätterros, grävt ur på baksidan, satt in en slagport i källaren… Ja, ni förstår ju att jag är som en urvriden trasa i dag.

Som orutinerad husköpare är det så mycket att sätta sig in i. Ja, jag har köpt fastigheter förut men första gången var jag sju år och det minns jag inget av, och andra gången var det frågan om småsummor och ett inte särskilt komplicerat objekt.

Först är det förstås finansieringen som spökar. Nu handlar det om miljoner och då blir plötsligt handpenning, pantbrev, lagfartskostnader, räntetrappor, bindningstider och amorteringar väldigt stora saker. Vi har fått lånelöfte men det saknas fortfarande hundratusentals kronor som inte går att knöla in i topp- och bottenlån. Så hur gööör folk när de köper hus i vår lilla stad? Har alla utom vi redan en bostad att sälja för att få ihop till dessa kostnader? Eller ett fett arv som bara legat i väntan på rätt hus? Eller två sparade årslöner på banken? Eller har de ägnat ett halvår till att inventera och sälja av sina realiserbara tillgångar? Kort sagt, var sjutton kommer kontanterna från?

Sedan är det ju allt det andra. Besiktningsprotokoll. Ska man låta sig nöja med den besiktning som säljaren beställt? Eller ska man betala 5000 kr för att en person till ska komma med liknande slutsatser? Vad kostar en dränering om det skulle bli aktuellt?

Bredband måste jag ha, och det såg tveksamt ut först. Fiber går inte, kabeln slutar på andra sidan berget och inga utbyggnadsplaner finns. Dagens deckarjobb inkluderade alltså att kolla med Telia och Bredbandsbolaget så att det säkert går att få via telefon. Det gör det, med stora inskränkningar.

De nyligen avverkade stubbarna på grannfastigheten och mina önskemål om garage med carport och ett extra hus på tomten gör att jag även vill veta vad kommunen säger om detaljplaner. Mina enkla frågor innebar en hel utredning för den trevliga tjejen på stadsbyggnadskontoret. Det är nämligen så att halva tomten ligger inom en detaljplan från 1964, och andra halvan ligger i ett område som inte är detaljplanerat alls, men som kan få detaljplan kanske nästa år. Att tolka och väga ihop konsekvenserna för denna stackars tomt som hamnar i två olika detaljplaner är inte det lättaste. Summa summarum så kan allt eller inget vara möjligt. Men det är i alla fall högst troligt att det inom något ramlar in en räkning på 100.000 kr för tvångsanslutning till kommunalt vatten och avlopp.

Tja. Lärorikt är det i alla fall.

Jag släpade med A på en husvisning i går kväll. Till min förvåning är han inte hundra procent emot. Det innebär att vi plötsligt har ett nytt spår…

Vi har pratat hus på landet intill sjö, med tillräckligt mycket mark för oändliga påhitt. Men så var det ju också det där med läget, läget, läget. Sedan jag började lusgranska fastighetsmarknaden 2002 har det kommit ut tre tänkbara objekt. A har dissat dem alla. (Gissa om han får äta upp det nu…)

Vi har pratat mindre hyresfastighet i stan: köpa, bo i under renovering och sedan göra vinst på. Men med den hyresnivå och fastighetsprishets som varit här de senaste åren så kan jag inte begripa hur folk får ekonomi i sådana köp. Det måste ligga rejält med eget kapital i grunden och det har vi inte. En av grejerna med att köpa hus är ju också att inte behöva ha grannar så tätt inpå sig.

Vi har pratat om att fynda ett par hektar skogs- eller jordbruksmark med rätt läge för exploatering. Det inkluderar startsträcka på flera år och oändliga möjligheter att få allt precis som man vill in i minsta detalj – vilket för all del ger mig ågren. Jag brukar elakt säga att ”när folk ändå ska bygga, varför bygger de fult istället för snyggt?” Tänk om jag får göra allt efter eget huvud och sedan upptäcker att det blev mindre än perfekt.

Dessutom betyder det att det är minst ett år, troligare två eller tre år, innan jag får flytta – räknat från att vi har hittat ett lämpligt objekt med rimlig prislapp. Det har vi inte. Vi snubblade över en gyllene möjlighet för ett par år sedan, men då var vi inte mogna och sedan dess har inte tillfälle getts. Fastighetsägare vill varken sälja eller stycka av, av förklarliga skäl. Oftast kostar fastigheten lite eller inget att äga och kanske-kanske vill några barnbarn ha marken om femtio år.

För övrigt är jag själv en av de motspänstiga. En kvinna har tjatat på mig om att få köpa Projektet, men jag nekar. Marknadsvärdet är lägre än husets praktiska och ekonomiska värde för mig som lagerlokal. Dessutom skulle vi behöva flytta allt som vi lagrar där. Att sälja skapar betydligt mer besvär än vad jag tjänar på det, så jag avstår. Detsamma gäller förmodligen för de fastighetsägare som jag själv uppvaktar.

Vi har tyckt att vi bor så bra att det inte brådskar med några ytterligare fastighetsaffärer, men ärligt talat, nu kryper det i kroppen. Det har kommit dithän att jag inte skruvar upp saker på väggarna för jag tänker att vi ska flytta, nån gång.

Till det yttre har inte förutsättningarna ändrats men i smyg, inuti, har droppen urholkat stenen. ”Näääär ska vi flytta?!”, säger jag till A.

Samtidigt tvekar jag över vår förmåga. Klarar vi av ett jätteprojekt? Det skulle kännas tryggare om vi genomfört ett gemensamt mindre projekt först, men något sådant kan vi inte enas om därför att vi redan har så många åtaganden på varsitt håll. Så kommer det att vara under överskådlig tid. Jag har insett nu att det måste tas med i beräkningen.

Förra veckan satt jag en hel förmiddag och granskade varje objekt till salu hos mäklare och på Blocket. Jag plockade ut alla med närhet till vattendrag. Det blev en lista på fjorton objekt som jag mejlade till A. Han suckade djupt och konstaterade att inget uppfyllde vår kravspecifikation.

Sjötomt.
Nära till stan.
Helst mer än två hektar.
Enskilt läge.
Bubblare: Stort hus och rejäla ekonomibyggnader.

Sedan dök plötsligt det här objektet upp. Det är inget stort hus men tillräckligt för oss. Det har ingen stor tomt men lite större än ”villa-medel”. Det är inte sjötomt men man kan skymta sjön mellan träden. Det ligger inte på landet men i en lugn stadsdel. Det är inte ensligt, men lite skyddat. Det finns inte plats för verkstad eller maskinhall men kanske för ett dubbelgarage med carport, om man får bygglov vill säga…

Det är beboeligt precis som det är och det har potential. Prislappen är modest även om jag förutsätter att budgivningen drar iväg.

Det känns … hanterbart.

Det är inte drömstället men kanske tillräckligt bra.

I natt kunde jag inte sova bara för att jag funderade på om det skulle gå att göra si eller så och vad som ska hända med fastigheten intill och ifall man kan få bredband och vad detaljplanen säger.

Tvära kast bland ämnena här.

I kväll har jag varit på bygginformation hos kommunen. Strålande initiativ där samhällsbyggnadsfolket bär ner sina datorer och broschyrer till rådhusets cafeteria och håller öppet hus för alla slags frågor kring hus, byggnationer, energieffektivisering… Alla specialiteter på en gång och på samma plats – på kvällstid när folk har slutat jobbet. Det var 50 frågvisa gäster på plats när jag ramlade in så jag fick vänta en stund, men det var det värt.

Som ni säkert vet har A och jag enoooorma krav på den markplätt som vi nån gång eventuellt ska bli ägare till. Ett par hektar, intill ett större vattendrag, inom 20 minuter från stan. Det vimlar inte av sådana objekt. Snarare tvärtom. Så vi har insett att vi förmodligen måste försöka hitta någon som vill stycka av några hektar åt oss. Men var? Och hur? Kan man stycka var som helst, finns det regler för hur fastigheten ska utformas? Eller, det är klart att det gör. Men i vilken ände börjar man?

I detaljplanelagt område är man garanterad rätten att bygga. Men för oss ställer detaljplaner till det eftersom vi vill ha ett alldeles för stort hus. Det finns inte en detaljplan som ger sådana generösa byggrätter som Projektet kräver. För att inte tala om maskinhallen och verkstaden som vi ska ha! Nu snackar vi byggnader på hundratals kvadratmeter vardera. Tvåbilsgarage med förråd är ungefär så långt som samhällsplanerarna generellt vill sträcka sig.

Dessutom vill vi ju inte bo med insyn i grannarnas kök. Jag är uppfödd en halv kilometer från närmaste granne och tycker att det är en mänsklig rättighet att ha det så. Men på landet, utanför detaljplanelagt område, är det inte självklart att man får bygga. Jag har sett och hört många märkliga historier om avslag på avstyckningar och nya fastighetsbildningar. I en annons för en gårdsmäklare läste jag för en tid sedan att ”det finns bara xxx jordbruksfastigheter i Sverige och det blir inte fler”. Betydde det att man inte kan nybilda jordbruksfastigheter?

Många frågor snurrade i huvudet, men jag hade kokat ner dem till två huvudspår: Jag ville fråga om 1) flyttning av hus och 2) nybildning av jordbruksfastighet.

Först fick jag prata med SF, som jag efter en stund kände igen som grannen nedanför parken… Jag trodde att han jobbade på museet, inte på kommunen. Det kan nog stämma att han varit på museet för SF är inte bara bygglovshandläggare, han är också byggnadsantikvarie. Som sådan kunde man ju tro att han var av åsikten att det är snudd på kriminellt att flytta ett hus ur dess autentiska miljö. Men SF var resonabel och tyckte att hellre än att ett hus skulle stå tomt eller rivas så kunde man få flytta det. (Pluspoäng!).

Jag har hört att när man flyttar ett gammalt hus så räknas det som ett nybygge, vilket innebär att det måste uppfylla moderna krav. Det gör inte många gamla hus. Med de energieffektivitetskrav som föreslås framöver kommer det att bli omöjligt att återanvända gamla hus. Men SF lämnade en öppning även där: Om huset anses bevarandevärt så kan man få dispens för att slippa byta ut sina handblåsta fönster och andra originaldelar. (Mera pluspoäng!)

Vad som är bevarandevärt avgörs från fall till fall av kommunen. Det bedöms inte enbart utifrån själva huset utan också med hänsyn till den miljö som huset ska flyttas till.

Självklart är jag inte ett dugg intresserad av att ha kalldragiga fönster och hutlösa uppvärmningskostnader men jag vill kunna behålla husets karaktärsdrag. En isolerruta på insidan tycker jag är en bättre lösning än nya fula floatglas på utsidan, även om K-värdet är lite bättre på de nya.

SF fick se Projektet på en grynig liten bild i min mobiltelefon och tyckte definitivt att vi skulle fortsätta fundera på saken.

Medan jag väntade på lantmätare JN fick jag surra lite med stadsarkitekten SR. Jag drog fram våra alternativa områden och hur vi resonerat kring dem. SR höll med på alla punkter: jo, i det området finns det nog risk för avslag på grund av buller och militära skyddsområden, och i det området kan det bli problem om man kommer för nära stora ladugårdar.

SR och JN förklarade att om man siktar på att stycka av en obebyggd tomt, så ska man söka förhandsbesked först. Får man avslag så kostar det 700 kronor. Får man tillstånd så blir det dyrare (typ 7.000 kr), men då är man garanterad att få bygglov på vissa villkor under en tvåårsperiod. Känns som en vettig idé att göra, innan man lägger upp 70.000 eller 700.000 kronor för mark som man sedan inte får bygglov på.

JN kunde lugna mig på punkten om nybildning av jordbruksfastighet. Det går utmärkt och ”ett par hektar” är precis lagom. Just den storleken går under benämningen hästgård.

Om man vill stycka av så mycket/lite som just ett par hektar, så låter det sig inte göras utan positivt förhandsbesked om bygglov. Förhandsbesked är ett krav eftersom lagen ”förbjuder fastighetsbildning utan ändamål”. Om man inte får bygglov så är ett par hektar för lite för att bli skogsfastighet.

JN tipsade också om att vi bör söka strandskyddsdispens i förväg om vi vill stycka av mark ända ner till stranden. Normalt tillåts inte sådan avstyckning för mindre fastigheter. Det ska nämligen alltid finnas en remsa för allmänheten närmast vattnet. Jag behöver inte bygga mitt hus på stranden, men jag vill inte att någon annan ska kunna klämma in byggnader mellan mig och vattnet. Om inte strandskyddsdispens kan beviljas så finns en reservlösning: Man kan upprätta nyttjanderättsavtal med ägaren till stamfastigheten (den som man styckar av från) för remsan närmast vattnet. Nyttjanderättsavtalet gäller i 50 år och skrivs in i fastighetsdokumentationen. Då kan det inte plötsligt ploppa upp arrendestugor eller bli fritidstomter där nere.

Arbetsordningen ser då ut som följer:
1. Hitta en resonabel fastighetsägare med lämplig mark.
2. Söka förhandsbesked, med dokumentation av Projektet. Söka strandskyddsdispens.
3. Gå vidare med lantmäteriförrättning.
4. Eventuellt göra affär med fastighetsägaren.

Häpp.

A och jag dagdrömmer om en gård nära stan, vid vattnet, avskilt och insynsskyddat och med plats för både verkstad och maskinhall. Jag kan i detalj redogöra för hur drömgården ska vara beskaffad. Därför hittar vi den aldrig.

I dag har vi på mammas order spanat in en sjötomt som kommer på exekutiv auktion i februari. Det var verkligen sjötomt, för ungefär hälften av de kvadratmeter man betalar för är vatten och sjöbotten. På kartan såg det ändå ut som en hyfsad marklott, 2000 kvadratmeter är ju dubbelt så stort som vissa tomter i stan. I verkligheten och ute på landet är 2000 kvadratmeter nästan ingenting…

Oavsett hur man placerar huset på tomten så kommer man bara ha tio meter till grannens hus. Tvärs över tomtens nu isbelagda sjödel vandrade barnfamiljerna obekymrade om att de gick på privat mark (rättelse: privat vatten..), och inom synhåll åt andra hållet ligger ett 50-tal småhus i ett fritidshusområde som förmodligen är som mest aktivt när jag vill ligga ostörd på (den icke befintliga) bryggan. Det uppskattade marknadspriset för tomten är ungefär vad vi kommit fram till att vi kan tänka oss att låna till hela huset.

Vi kombinerade utflykten med fotografering av A:s BMW X5 som han nu planerar att sätta ut på Blocket.

Innan vi for hem gjorde vi också en tur förbi en by där jag gärna skulle vilja köpa mark. Det är en gammal by intill en precis lagom stor sjö. Man ser aldrig fastigheter till salu där, de går i arv eller säljs till folk med kontakter.

I dag propsade jag på att åka ner längs en liten slingrig väg som jag på kartan har sett skulle leda till några fler gårdar som inte syns från byvägen. (A var lite rädd att vi skulle hamna rakt inne på en gård och bli ivägkörda med hagelbössa… Han har sett för många amerikanska filmer. :-) Vi kom så småningom till en vägbom, ett uthus och en parkering där vi kunde vända. Där blev vi stående en stund för man såg ett hus alldeles nere vid sjön, på andra sidan vägbommen, som vi blev lite nyfikna på. Jag lade märke till den lilla Ferguson-traktorn med snöslunga som stod på parkeringen där vi vände. Helt klart enskild väg, här måste man snöröja själv. Medan vi satt där och tittade ut över sjön diskuterade vi en stund hur man gör när man är ute för att köpa mark som inte är till salu. Går till lantmäteriet och tar fram uppgifter om ägare? Frågar brevbäraren? Eller kör man helt fräckt upp på en gård, bankar på dörren och frågar om de känner till något om grannfastigheterna?

Sen for vi hem och jag gick in på Blocket för att kolla hur stor bild jag kan göra på BMW:n. Det var något med bilden i den översta, nyaste annonsen som såg märkligt bekant ut. Jag klickade upp den och såg … den lilla Ferguson-traktorn med snöslunga som vi nyss parkerat bredvid. Med telefonnummer till säljaren, som vid en koll på Hitta visade sig bo just där vi vände. Och annonsen hade kommit in för bara några minuter sedan.

Nu har jag alltså namn och telefonnummer till en person som bor granne med ett eller två möjliga objekt.

Jag satt med kameran i knäet och tog inte ett enda kort på dem.

Nu känner jag mig nervös. Betyder det här att jag borde göra något?

Men vi är ju dagdrömmare. Allt det som vi bubblar om är ju bara luftslott. Tomt snack.

På min inköpslista står Svenska ödehus från Natur & Kultur. Finns till bra pris hos Adlibris men jag ska nog köpa den från Böckernas klubb eftersom det var i klubbtidningen jag såg den.

En lite märklig sak: utgivningsdatum för första upplagan är angivet till 20 februari 2009. Den är alltså inte utkommen än. Ändå finns det kundrecensioner daterade i september 2008 hos Adlibris och tidningsrecensioner hos Natur & Kultur. Ja, den finns ju hos Böckernas klubb också. Okej att tidningar och bokklubbar får den i förväg men för vanligt folk finns den ju inte ens att köpa än, så vilka är kundrecensenterna hos Adlibris? Förlagets eget PR-folk?

Gillar man den sorgsna nostalgin i bortglömda platser och förfallna byggnader så finns det mycket sevärt och många intressanta historier hos Jan Jörnmark: Övergivna platser och Niklas Gustafsson och Karsten Östlund som gör rapporter från Rostsverige. Ett reportage om grabbarna fanns i Ica-kuriren 2007.

Jag tittar på dessa bilder med en blandning av rosaröda drömmar: ”Tänk vad mycket fantastiskt man skulle kunna göra där!” och ett lätt förfärat obehag som förmodligen stammar från svåra tider och tidigare fattiga generationer: ”Vilket slöseri, vilken felsatsning, vilka sorgliga livsöden”. Tänk att någon eller några har ägnat så mycket kraft och pengar åt att skapa ett livsverk, som decennier senare bara överges. En gång sjöd det av aktivitet där, minnen för livet skapades i realtid. Nu är det tyst, förstört, rentav livsfarligt. Att platser överges är kanske varken bra eller dåligt, det är en del i livet, en del i kretsloppet… men i alla fall.

Har ni ungdomar därhemma? Då föreslår jag att ni introducerar begreppet ”bostadskarriär” i familjekonversationen. Jag önskar att nån hade haft förmåga att förklara spelreglerna och övertyga mig om finessen med detta för tio år sedan. (läs mer »)