Arkiv miljö

Kompostutredningen

Gårdagens surfämne var ”bygga varmkompost”. Jo, man kan ju köpa en i plast för 1.500 kr men det vill jag inte. Det jag var ute efter var kravspecifikationer, ritningar och gärna lite bilder som kunde ge inspiration.

Bland det material som jag tog hem fanns en PDF från Partille (9 sidor) som ger bra information om olika sorters kompost: trädgårdskompost, hushållskompost och maskkompost, hur man sköter dem, när jorden är klar och hur den används. Jag hittade också en föredömlig byggbeskrivning från Norrtälje (PDF 3 sidor) med lämpliga mått för olika hushåll. En ännu mer detaljerad byggbeskrivning finns i Sundsvalls kompostbroschyr. Båda dessa byggbeskrivningar gäller trä. Och så hittade jag en artikel om farbror Göstas kompost av lecablock. Jag såg också varianter med stora plastfat och mindre plasttunnor med lock.

I flera fall pratas det om ”gnagarsäkring” genom metallnät som har max 5 mm stora maskor. Säg mig, när såg ni så finmaskigt metallnät i handeln senast? Ungefär aldrig, skulle jag säga. Byggmax har insektsnät i glasfiberarmerad PVC. K-Rauta har också nät i sitt sortimentet men det framgår inte vilket material det är. I ett forum såg jag att finmaskigt metallnät kallas ”järnduk” och det sökordet gav träff på en massa konstnärer (hade jag väl aldrig tänkt på, att man kan skulptera på det viset … hmm.) Jag hittade också några grossister och tillverkare av ”metallduk” men det verkar väl liiite överkurs att ringa tillverkaren och fråga om man får köpa några meter…?

För jämförelsens skull kollade jag priser på Byggmax: Leca kostar cirka 200-275 kronor per kvm byggmaterial. Råspont med cellplast kostar cirka 100-150 kr kvm och formplywood 130 kr kvm men då tillkommer regelvirke. En stor kompost kräver säkert fyra-fem kvm material.

Jag ska rota runt lite i gömmorna för jag är rätt övertygad om att det finns användbart material där.

Min kravspecifikation ser ut så här:
* Det ska vara lätt att slänga in kompostpåsen, alltså krävs gångjärn på locket så att man kan manövrera det med en hand.
* Det ska vara lätt att gräva ur jorden, alltså krävs gångjärn/sprintar/haspar/fållor till framstycket så att det kan öppnas eller lyftas bort.
* Hellre för mycket plats än för lite, men samtidigt inte så stora fack att processen stannar. Och så behövs ju efterkompostering. Min tanke är att göra en bänk med fler fack, kanske tre eller fyra?

Jag har inte bestämt var komposten ska stå än. På vintern vill jag att den ska finnas i närheten av det område som ändå måste skottas. Men jag vill inte att den ska vara det första folk ser. På sommaren kanske den börjar lukta illa och surra av flugor om den inte sköts rätt, och då vill jag inte heller ha den för nära. Lakvatten är ju inte heller så trevligt.

Vi vet för övrigt inte var soptunnan ska stå heller. En idé om att ha den i uthuset (snöskottningsfritt!) avfärdades med att det då krävs nyckel (och det är en jättestor gammal handsmidd nyckel vi snackar om) för att kasta sopor.

Kommentera

Mera halmhus

Den här filmen har jag nu beställt av Anna Forsmark som är engagerad i Lerbyggeföreningen. En längre beskrivning samt beställningsinformation finns i filmens info-ruta på youtube.

(och så har jag lagt till några fler länkar i materiallistan nedan)

Kommentera

Ny grop: halmhus!

För två år sedan fick jag upp ögonen för passivhus, som är extremt välisolerade och därmed extremt energisnåla. Förälskelsen och definitionen skrev jag om här och den något mer tillnyktrade analysen finns här.

I kortversion:

Det främsta argumentet för passivhus är att uppvärmning i vårt kalla land är antingen dyrt eller arbetskrävande (eller både och), oavsett vilken värmekälla man väljer, och jag gillar verkligen att duscha hett länge och skruva upp inomhustemperaturen till 22 grader.

De två (i mina ögon) tyngsta argumenten mot passivhus är att de byggs med importerade, icke-förnybara, icke-återvinningsbara material i en supertät konstruktion som är oerhört känslig för klåpiga ingrepp. Om elektrikern eller rörmokaren borrar på fel ställe har man början till en fuktskada.

Detta kokade ner till tre insikter: 1) Jag vill gärna ha ett passivhus, eller för all del lågenergihus, men 2) jag vill bygga med lokalt material som är både förnybart och återvinningsbart, och 3) en konstruktion som är förlåtande mot självbyggare.

… och nu har jag hittat en möjlig väg: att bygga med lerputsade halmbalar, vilket vanligtvis kallas halmhus eller halmbalshus. Man bygger en regelstomme av virke, fyller mellanrummen med hårdpressade halmbalar (skiftvis förskjutna som murblock och sammanhållna med dymlingar som i en timmervägg) och stryker tre omgångar dyngförstärkt lerbruk på utsidan och insidan. Sedan kan man färga putsen eller slå panel utanpå om man vill. Detta blir en halvmeter tjock, brandsäker, tät och mycket isolerande vägg som låter fukten vandra naturligt.

Det finns halmhus i Sverige, Norge och Danmark och straw bale houses i engelsktalande länder.

Byggahus.se har ett reportage om en familj på Orust som byggt ett panelat halmhus för cirka 400.000 kr och har en elförbrukning på 3000 kWh om året, samt en ikea-kasse ved per dygn under vinterns kallaste period. Husägaren och byggaren Magnus är mycket aktiv i forumet och har en egen tråd om huset här.

Logosols kundtidning Nysågat har lagt ut både reportage och ett kort TV-inslag om huset på Orust, www.nysagat.se/index.php/reportage/190-sagade-sjaelva-och-byggde-ett-hus-av-halm-och-lera . Nysågats intresse kommer sig av att Magnus sågat upp och använt eget virke från tomten med en såg från Logosol.

Jag har också hittat en del andra resurser:

Lerbyggeföreningen, www.lerbyggeforeningen.se

Lerbyggeföreningens gamla webbsida har flera sidor om halmbalsteknik samt litteraturtips och mer: http://www.naturligt-byggeri.org/default.asp?ID=217&Ct=221

Reportage i tidningen Husbyggaren av Jesper Zandén om ekobyn Rydebacke där det finns flera halmhus (PDF): fc.bygging.se/~husbyggaren/2002_4_03.pdf

Norsk Jord- og halmbyggeforening, halmhus.no är en del av Forum för Naturlig Byggeri.

Arkitekten Rolf Jacobsen (www.gaiaarkitekter.no/tjome) har skrivit en bok om halmbalshus. Boken är tyvärr slutsåld. Eventuellt kommer den i ny upplaga som PDF. Halmbyggeföreningen har fått en bra kortversion: www.naturligbyggeri.no/halmhus/halmbyggeteknikk/halmdok03.pdf

Svenska jordhus, svenskajordhus.se är ett företag som drivs av Johannes Riesterer.

[nytt] Maja Malmgren i Vekhyttan är en krutgumma och lerfantast som dyker upp i många sammanhang (bland annat i filmen som jag tipsar om ovan). Här är ett reportage om hennes lerhus: na.se/nyheter/lekeberg/1.733348-lera-gar-bra-att-leva-i

Arkitekten Lillemor Husbergs säljbroschyr om halmhus i Äppellunden (PDF): www.husberg-arkab.se/appellunden/Appellunden.pdf
… och en artikel i Dala-Demokraten om Lillemors bygge.

En omfattande dokumentation av halmbalsbygget i Storkeboda (PDF): www.klimatpiloterna.se/pdf/Halmbalshus_webb.pdf

Halmhus på Ihre gård, Gotland, www.ihregard.se/halmhus.html

med mera…

Okej, det finns väl hakar med det här byggsättet också. Den som oftast framhålls är att det är arbetsintensivt. Ovan nämnde Magnus beräknar att effektiv arbetstid var motsvarande ett år på heltid för en person. Å andra sidan säger arkitekten Conny Jehrer att det är ett ”jämlikt och demokratiskt bygge” där alla händer duger och även barn kan bidra. På youtube såg jag halmbalarna staplas upp på en dag, med hjälp av en hel armé frivilliga.

Kommentera

När ska jag få ett nytt elfordon?

Jag har stora planer på att någon gång bygga ett eget elfordon eftersom de som finns är svåra att få tag i och orimligt dyra.

Den elbilen som jag hade, en vit fabrikskonverterad Skoda Favorit E2000 1996, var inget optimalt elfordon men ändå ett av de mer prisvärda på marknaden. Största nackdelen var att laddaren krävde 16A-säkring och sådana finns det ont om. Jag fick tillstånd av bostadsföreningen att bygga om mitt motorvärmaruttag för att kunna ladda bilen där. Sedan flyttade jag och hade ingenstans att parkera eller ladda elbilen, så jag sålde den. Lika bra det, för jag tror inte att nästa ägare har haft särskilt mycket tur med den.

Skodan hade blybatterier vilket har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att blybatterier är hyfsat okomplicerade, hyfsat billiga att byta, och dessutom absorberar en hel del kraft om man skulle krocka. Nackdelarna är att de har låg kapacitet och därmed kort räckvidd, och att de bokstavligen väger bly vilket gör att bilens räckvidd blir ännu kortare. Ju lättare fordon desto mindre energi krävs för att flytta det. Skodans batterier var dessutom nere i kanske 60% kapacitet, inte tillräckligt dåliga för att motivera kostnaden för byte, men samtidigt inte så bra att jag kunde åka vart jag ville ens inom stadsgränsen.

Alla fabriks- och efterhandskonverterade bensinbilar (Renault Clio, Citroën Berlingo och Saxo, Peugeot 106 och Partner med flera) har för övrigt samma problem. De är inte byggda för eldrift och därmed försvinner en hel del av batterikapaciteten i onödigt maskinmotstånd.

En elbil med NiMH-batterier skulle täcka mitt bilbehov till 95 procent. Första generationen av norska Think går drygt 10 mil på en laddning, och på den tiden jag gjorde kalkyler blev det knappt en krona per mil. I dag är både elpriset och nätavgifterna högre så säg 2 kronor per mil då. Men en Think är långt dyrare än vad jag vill betala, och en stor del i kostnaden är batterierna. Think är den bilen som det pratas mycket om i svenska medier just nu, den ska provköras i alla möjliga projekt och tillverkningen borde göras hos SAAB och allt vad det är. I praktiken är det omöjligt för en vanlig köpare att komma över annat än begagnade Think ur första generationen.

Norska Kewet Buddy är ett alternativ som kan köpas med blybatterier, finns även med andra batterier, fortfarande för dyr och dessutom hinner fabriken utanför Oslo inte producera så det täcker efterfrågan i Norge. Buddy är för övrigt andra generationen av Kewet, den första hette City Jet. Jag har besökt fabriken i samband med en elbilsträff och provkört flera olika elfordon, hur kul som helst! :-)

Sen finns ju förstås indiska Reva som i Storbritannien heter G-Wiz. De första bilarna som kom till Norge var inte anpassade för nordiska förhållanden med kyla och branta uppförsbackar. Dessutom var den Reva-version som vi provkörde bäst lämpad för personer under 175 cm. Inget för A med andra ord. Möjligen har det hänt en del där också på fem år. Reva Norge säljer en ny Reva för omkring 125.000 NOK. I Norge är elbilar momsbefriade men jag antar att man får betala både moms och tull om man tar in den i Sverige.

Ett annat problem med att importera elfordon, exempelvis från Kina, är om tillverkaren inte har alla papper klara för registrering i Europa och då blir det dyyyyrt, hundratusentals kronor, om man inte kan få den registrerad som amatörbyggt fordon.

Nåväl. Både Reva och Kewet är registrerade som fyrhjulsmotorcykel och det fick tankarna att vandra vidare.

Jag har analyserat mitt och A:s resmönster och insett att vi skulle klara oss långt med ett ännu enklare fordon. A åker till och från jobbet med en matlåda som enda sällskap, och till och från klubben med en stor väska. Jag åker kortare ärenden, oftast med mindre skrymmande grejer.

Återigen, ju lättare fordon desto mindre energi krävs för att flytta det. En moped eller mc med kaross kan man driva för under en femtioöring per mil, och man skulle rentav kunna ladda den med solpanel. Värme i sitsen och handtagen skulle ge lite mer åkkomfort. Batterierna kan vara bly, men eftersom det inte krävs så många eller kraftiga batterier kan man också tänka sig NiMH, Li-Ion, Li-Po eller silicon.

Vi spanade ett tag på City-El som ursprungligen är en dansk konstruktion och även kallas Mini-El eller Ellert. Numera tillverkas City-El i Tyskland. Den registreras som lätt mc och får köras även med B-kort. Det innebär att man måste trängas med bilarna, men den går som bäst 40-50 km i timmen vilket jag tycker är för lite om man ska ut på 70-sträckor. Ska man ha en moped vill man gärna ha en EU-klass 2 eller gammal 30-moppe, för dessa får köra på cykelvägar. Naturligtvis tänkte jag då inte trängas med barnvagnar på smala trottoarer. Vi har ganska många ”transportleder” för cyklar och klass 2-mopeder.

Ja, så där har jag funderat, och sökt på webben efter alternativ. Plötsligt dök den här upp: Smite från Vehiconomics, som enligt pressmeddelandet från det svenska företaget ska finnas att köpa sommaren 2009, med eldrift, räckvidd 10 mil och i två utföranden: moped- respektive mc-registrerad. Pris kring 50.000 kronor eller under, uppger vissa källor. Man kan köpa till en cabriolet-kaross som tillbehör – kul på sommaren.

Först blev jag väldigt entusiastisk och beredd att skriva på bokningslistan direkt. Sedan läste jag vidare om företaget. Grundarna är två ekonomer och en tekniker. Deras meriter är främst inom storföretag och högskolevärlden. Det är väldigt tyst om motor- och batterikonfiguration. De pratar lite svävande om att delarna ska tillverkas på fabriker i Norrland. Inget om finansiärer. Karossen har helt klart hämtat 90 procent av inspirationen från Messerschmitt – och det sägs att de ändå har mönsterskyddat den… Deras logotyp är ett V som växer upp ur en väg, ganska lik den symbol som Carstedt, Rydén och de andra i FFV-gänget använde när de lanserade etanolbilarna i Sverige (ett blad som växer upp ur en väg).

Vehiconomics egen webbplats innehåller ingen information om Smite, trots att det är en månad sedan de gick ut med pressmeddelandet. Där finns för övrigt inte heller någon information om grundarna eller hur långt utvecklingsprocessen har nått.

Min känsla är att det här är ett gäng killar som snappat vad som ligger i tiden och som kan snacka. De har lånat, klippt och klistrat ihop sitt koncept. De ska serieproducera i sommar men verkar inte ha någon testflotta ute än. (Har de ens prototyper? Eller är det datoranimerade bilder?). Med tanke på hur trögt det är för erfarna företag, så tror jag tyvärr inte att Vehiconomics har den verklighetsförankring, erfarenhet och finansiella styrka som krävs för att klara av projektet. Fast jag hoppas förstås att jag har fel.

Nämnde jag att jag har stora planer på att någon gång bygga ett eget elfordon…? :-)

Kommentera

Dagens allvar

Bilden dök upp i ett nyhetsbrev om elbilar som jag prenumererar på. Jag tittade länge på den. Vad gör kvinnan? Hon producerar nåt, direkt på marken. Lertallrikar, nåt slags (läs mer »)

Kommentera

Källsorteringsfanatikern

Jag är förmodligen på Topp 10-listan över stans mesta källsorterare. Jag har ju en gång i tiden fått betalt för att lära ut hur man gör så jag skyller på arbetsskada… Eftersom jag till naturen (läs mer »)

Kommentera



































eXTReMe Tracker