kajo.info.se

Jag handlar ofta i nätbutiker och via Blocket, Tradera och eBay och jag har hittills aldrig blivit lurad. Jag tycker själv att jag är vaksam och vet hur man kollar upp dem som man ska göra affärer med i förväg – men buset uppfinner förstås ständigt nya sätt att lura folk… I tidningen Kollega nr 4-09 fanns en artikel om ett internetbedrägeri som kallas triangeldramat. Exemplet i artikeln löd ungefär så här:

Annika sätter ut sin diskmaskin på Blocket. Johan ringer, bokar den och betalar direkt in pengar till hennes konto. Två kompisar ska hämta den i helgen. I tillfällig sinnesförvirring betalar Johan in 3.700 kr på Annikas konto. Han ber att hon ger överskjutande 2.000 kr till hans polare när de hämtar maskinen, vilket hon går med på.

Efter att ha ägnat en dryg arbetsvecka åt förhör hos polisen, samtal med jurister och ansvariga för Blocket har Annika nu två val: att betala 3.700 kr till Playstation-mannen (som hon misstänker är i maskopi med diskmaskinskillen), eller att bli åtalad och tvingas bestrida kravet i en rättsprocess som kan kosta över 20.000 kr.

Om jag räknar rätt har exempel-Annika i så fall förlorat 3.700 kr + 2.000 kr + sin diskmaskin. Phew. Det kostar att vara intet ont anande.

Vänner, börja genast ana oråd. Hela tiden.

För kanske två år sedan ramlade jag av en slump över ett litet screentryck-kit som heter Print Gocco. Det tillverkades av Riso i Japan från 1970-talet och var avsett att trycka egendesignade julkort i färg långt innan bläckstråleskrivare blivit vanliga i hushållen. För hundra dollar fick man en liten, behändig maskin som både kunde göra schablonen och trycka på i princip allt, papper, tyg, trä… Tryckresultatet var så bra att det lilla minitryckeriet överlevt ända tills nu.

I Japan lär en tredjedel av hushållen äga en Print Gocco. Märkligt nog spred den sig inte vidare i någon större utsträckning. Det finns en del riktiga gocco-fans i Australien och USA men jag har inte hittat några europeiska fantaster. De flesta som håller fast vid screentekniken är hantverkare och konstnärer som söker särskilda effekter. Goccon kan användas för att trycka metallicfärger, guld och silver på mörka ytor. Jag såg en kvinna som specialiserat sig på bröllopstryck och bland annat gjorde exklusiva, handtryckta servetter med monogram.

Just då jag upptäckte goccon hade Riso bestämt sig för att lägga ner tillverkningen, och började med att strypa produktionen av stora kit samt all export. Då kunde man fortfarande köpa små kit och förbrukning (färg samt blixtlampor och vahettere… screens… väv i ramar, som används för att göra schablonerna) från privatpersoner i Japan. Jag övervägde att göra det men stod inför två val: antingen hamstra material eller riskera att bli utan. Alla som gillar pyssel vet att färg är färskvara. Dessutom blir det ju ganska mycket pengar på en gång, och jag visste inte om jag skulle tycka att det var så kul när jag väl hade testat. Så jag avvaktade, och ganska snart sinade lagren av apparater och material hos de shoppar jag hittat. Nu kämpar de sista entusiasterna på savegocco.com med att få fram restlager av material.

Istället för de relativt billiga (men förmodligen inte särskilt miljövänliga) blixtlamporna som används i goccon dök det upp en dyr värmemaskin, utseendemässigt ganska lik en printer, som används för att skapa schabloner. Men den kostar 1.200 dollar.

Det ”vanliga” sättet att göra screenschabloner, med diverse emulsioner, mörkrum, uv-lampor, stora ramar och grejs, verkar för slabbigt och komplicerat att hålla på med hemma.

Så jag lade ner tanken på screentryck.

A pratar ofta om tryck därför att husets lilla vinylskärare inte täcker alla hans behov. Dels klarar den bara enkla, homogena motiv (inget finlir som rastreringar, skuggningar och sånt.) Dels är det ingen bra idé att sätta vinyl på rc-flygplan. A började därför propagera för en storformatsskrivare, men nu snackar vi en investering på tiotusentals kronor… och de är dyra i drift, kring 300 kronor kvadratmetern.

*men nu börjar det brännas…*

I dag hittade jag en ny apparat. Den tillverkas av ProvoCraft, heter Yudu, kostar kring 300 dollar, är stor som min gamla A3-scanner och rymmer allt man behöver för att göra schabloner och trycka. Motiven kan vara upp till 11 x 14 tum, det vill säga 28 x 35 cm. Schablonmaterialet kostar drygt 20 dollar per original. Färgerna är vattenbaserade och giftfria. Det går även att använda färg av andra märken och då även trycka på exempelvis vinyl.

Här finns video av hur det funkar… (samt fåniga reklamfilmer på temat att göra sin röst hörd med fula tröjor…)

Det går att trycka flera färger genom blocking (en ”barriär” som hindrar färgen att gå igenom vissa delar av mönstret) eller genom att separera motivet på flera skärmar som man gör i professionellt flerfärgstryck. Passningen löser man med måttskalor i apparaten. Materialet som man trycker motivet på placeras på en bricka. Små prylar hålls på plats med ett klisterark.

Kolla bildgalleriet här med exempel på vad som går att göra…

Northwood Studios skickar en Yudu med förbrukningsmaterial och frakt till Sverige för under 300 dollar – men 2.500 kronor är fortfarande rätt mycket stålar om man bara tänkt trycka någon enstaka enkel t-shirt. Det finns många företag som trycker tröjor åt en för bara någon hundralapp stycket, vilket inkluderar kostnaden för t-shirten. Yudu:n är nog mera till för folk som älskar coola hobbyprylar och som vill experimentera med tryck på grejer som inte finns i ordinarie produktion.

Under avdelningen små oväsentliga vardagsmysterier så har jag och A funderat över de luftfyllda plastkuddar man får som utfyllnad i kartongen när man beställer varor. Vad är det egentligen för luft i dem? Är det svensk Kjell & Co-luft, öststatsluft eller rentav kinesisk luft? Det kan väl ändå inte vara så att de tillverkas centralt och skyfflas omkring till användarna fyllda, men hur går det till då?

Om du också har funderat över detta så finns svaret här:
http://fillair.com/eu/en/library/flashvideo/fillaircyclone.mpg

Som mottagare måste jag säga att plastkuddarna är betydligt enklare att göra sig av med än allt där frigolit- och stärkelse- och pappersgrejset. Majsstärkelseutfyllnad återanvände jag en gång i ett paket till momma. Hon trodde att det var ostkrokar och blev väldigt snopen över den trista smaken när hon stoppade dem i munnen.

Kontorsleverantören Quill skickade en ”vi saknar dig är du arg på oss snälla handla lite nurå”-kampanjkatalog till mig och jag insåg att de sänkt priset med 70 procent på vissa förbrukningsgrejer som det går åt en hel del av här, i perioder. En tredjedel av ordinarie pris.

I dag blev jag lite besvärad när två stora paketbilar parkerade utanför grinden och chaufförerna sprang skytteltrafik till bron med vita kartonger. Såå mycket grejer att de behövde vara två hade jag väl ändå inte beställt…

(Sen stod de kvar och möblerade om i lastutrymmena en lång stund så jag tror inte att deras rendez-vous hade med mig att göra. Men man undrar ju lite vad grannarna tänker…)

Nu ska jag släpa upp en kubikmeter bubbelpåsar på vinden. Den kommer att bli väl isolerad.

Något senare: Eller så kan vi ska stapla upp dem utanför huset och hoppa i traven från andra våningen. Eller tejpa ihop dem till en flotte och prova flytbarheten i närmaste fontän. Eller bygga ett luftslott…?

Ännu något senare: ”… men… hur mycket bubbelpåsar köpte du egentligen…?”

A åkte till Jönköping klockan sju i morse och kommer inte tillbaka förrän sent på måndag kväll.

I går var han uppe och packade till efter midnatt, och klockan fyra i morse studsade vi båda rätt upp ur sängarna som om de plötsligt blivit strömförande: det var kattslagsmål i mörkret. Ingen av oss sov särskilt hårt när klockan ringde 5:45. Om ni frågar mig så är det omänskligt att kliva upp den tiden men vad gör man inte för att få sällskap till frukost av hjärtegrynet? ;-)

Konsekvensen av allt detta var att jag kom till jobbet redan klockan sju i morse. Jag hade helt klart för mig vad jag skulle ta itu med, och eftersom detta inbegrep både kodknackande och ett för mig alldeles nytt program (Poedit, för att översätta språkfiler), så blev jag snart helt uppslukad. Tur för både mig och jycken att DHL ringde på dörrklockan 12:45 och bröt koncentrationen.

Efter promenad och mat kastade jag mig över den spännande lådan, som innehöll en Flip Ultra. Det är en enkel videokamera i mobiltelefonstorlek med ett intressant användargränssnitt: Programvaran är inbyggd i kameran så att man alltid har den med sig, och usb-kontakten är ett ”horn” som man fäller ut med en knapp. Det innebär att man enkelt kan plugga in sig på vilken (nyare) dator som helst för att redigera och skicka upp filmer på nätet. Den drivs med vanliga AA-batterier, så att man kan springa in på närmaste kiosk om man blir strömlös – uppladdningsbara är givetvis förstahandsvalet för den miljömedvetna. Kameran har bara tre knappar: spela in, spela upp samt radera. Programvaran är också föredömligt enkel och intuitiv. Det är verkligen busenkelt att lägga ut en filmsnutt på youtube eller plocka ut snapshots från filmen. Filmredigeringen med ljudpåläggning och grafiska effekter har jag inte testat än. När jag var i köptagen hittade jag en inspirerande video som ett Flip-fan gjort. Hon använde ett ministativ för att fästa kameran på oväntade ställen, och det gav mig idéer om några kamerafästen som jag ska bygga för att kunna ta lite annorlunda filmklipp.

Nyss ringde svärmor och tyckte synd om mig som ska ”vara alldeles ensam hela påskhelgen”. Det är inte sant eftersom alla husdjuren är hemma och mamma kommer hit på middag på fredag.

Jag har dessutom ett helt lass choklad, 18 nya skivor från Ginza (10-29-49-kronorsrea :-) och min alldeles nya lilla videokamera att leka med, så jag ska nog klara mig.

För övrigt är det här mitt 100:e inlägg sedan flytten hit till kajo.info.se – tro hur jag ska fira det? Med lite mer choklad kanske?

När A och jag blev ihop uppdagades att vi gillar samma sorts jeans. Bokstavligen. Både han och jag ägde flera par blå Pearson 636. Enda skillnaden är storleken. A har dessutom ett par svarta 636:or (katthårssamlare så de ligger numera mest i garderoben) och jag har två par 656 med stretch. Man kan konstatera att vi stöder tungt på Pearson-jeans…

A har tjatat på mig att vi måste gå och köpa nya eftersom hans jeans vid det här laget har ramlat i bitar. Jag har låtsats som att jag inte hör (a-a-a, bingo-bingo) men i dag följde jag motvilligt med till butiken. Medan A var i provhytten strök jag runt reabordet och råkade hitta ett par 656:or i min storlek till halva priset. Vid kassan förklarade kassörskan att det var 50 procent rabatt på reapriset. Jag återvände snabbt till reabordet och nappade åt mig ett par till.

Väl hemma examinerade A våra likadana, brunrandiga Domus-påsar. Bägge påsarna innehöll två par jeans av samma märke, men ur den ena påsen (hans) trillade det ut ett kvitto på 750 kr och ur den andra påsen (min) ett kvitto på 200 kr.

– Öh, kolla här, du måste ju vara skyldig mig 250 kronor i mellanskillnad, försökte han.
– Hm, eller så är du skyldig mig 200 kronor för att du släpade in mig i en butik trots att jag inte skulle handla något, genmälde jag.

I själva verket är jag lika belåten som lillstumpan när hon lyckas roffa åt sig grädden från min semla. Jihu, nu behöver jag inte köpa nya jeans på jättelänge. Och det är nog tur, för Domus byggs om för att bli modegalleria. Hur sjutton ska vi modeokänsliga hitta våra blåbyxor sedan?

Dagens snåltips är att fylla på lagret med underkläder när företagen byter modeller, det vill säga i terminsskiftena. Då kan man nämligen få 70 procent rabatt och köpa en bh för 25 spänn som håller lika bra som en 200-kronors från butiken på stan. Och man slipper stå i butiken medan man velar.

Jag är uppväxt med postordershopping och har lärt mig ungefär vad jag tycker funkar och hur man ska bedöma bilder, beskrivningar, skärningar och detaljer.

En god regel är till exempel att aldrig köpa en trosa med påsydd bred midjeresår via postorder, eftersom det är troligt att resåren börjar fransa sig i skarvarna eller är hafsigt påsydd (trådfäst) och därför kommer att lossna efter några tvättar. (Fast man kan ju göra det ändå, om man bara vill prova en trosmodell som man inte tror att man kommer att fastna för. Då spelar det ju ingen roll om den ramlar i bitar efter första tvätten.)

En annan god regel när man shoppar i urplockade rea-sortiment och kollar in många olika färger, är att verkligen kontrollera vad man lagt i korgen innan man bekräftar ordern. Inte när orderbekräftelsen kommer via mejl.

Jag skulle förstås kunna skicka ilpost till kundtjänst men sanningen är att nu är jag lite nyfiken också… (Klicka på bilden…)

Formland är en designmässa som sedan 1984 hålls två gånger per år i Herning, Danmark. Mässan samlar cirka 700 utställare och inriktningen är brukskonst, presenter, trädgård och heminredning. Den är bara öppen för företag och fackfolk, men webben är fri för den som vill spana lite. Temat för vårmässan 2009 är candy (godis).

Här är några pysselidéer lånade från pressmaterialet.

Vägghängare gjord av återbrukad ståltråd, design av sydafrikanen Heath Nash som tillverkar produkter av andra människors sopor, säljs i Norden av isandi.no

Casa CarryEco Shoppingbag gjord av 100 procent återvunnen plast, säljs av gs-casa.dk

Överdrag till dörrhandtag säljs av www.gooseoffice.dk

Barnsängkläder från mamahome.dk säljs i en påkostad förpackning.

Siffer- och bokstavsmagneter från Sebra Interiör får mig att tänka på K:s julpyssel, som bestod i att stansa ut och montera hundra bokstäver på laminerade kort. Det vill säga, K skar och klistrade, jag stoppade in i lamineringsfickor med millimeterprecision och mamma ”gräddade”. Det tog någon timme att få till 2-3 av varje. Korten blev en julklapp till M som fyllt fyra år och älskar att göra ord av bokstäver.

Lektält i form av fyrtorn, butik och andra lite annorlunda former från Monty & Co.

Fler produkter finns hos Formland. Det finns också bilder från tidigare mässor att titta på i fotogalleriet.

En period deltog jag intensivt i kundundersökningar via webben. Jag hade anmält mig till panelen av nyfikenhet antar jag, och svarade snabbt och snällt på alla förfrågningar med påföljd att nya ramlade in i strid ström. Det var ett kul tidsfördriv, ungefär som att göra ”vilken-sorts-blomma-är-du”-tester fast här gällde det att välja den snyggaste pizzakartongen eller motivera varför man inte använder vissa produkter, och så fick man betalt, 10-15 kr per undersökning. Det gav några hundralappar i kvartalet som man kunde få på sitt bankkonto eller skänka till välgörenhet.

Sedan köptes panelen upp av ett annat företag och ersättningen blev poäng som kan bytas mot varor i deras butik. I jämförelse med tidigare är ersättningen (poängen per undersökning) snålt tilltagen och värdet på varorna i butiken är uppskruvat. Dessutom har de nästan inget som jag vill ha i sortimentet, så jag samlade poäng på hög för att de skulle räcka till något bättre. Jag siktade på två cd-skivor. Det gick trögt eftersom allt fler undersökningar inte ger poäng utan bara andelar i ett lotteri. Så småningom tappade jag intresset. Nu har företaget börjat knycka och konfiskera hopsamlade poäng. Först 700 som är ”uttagna” trots att jag inte tagit ut nåt, och nu 625 som ”förfallit” på grund av årsskifte. Skit, jag som bara var några undersökningar från min andra cd-skiva!

Nu skyndade jag mig att plocka ut resterande poäng. Det blev en usb-hub, en flygnecessär med flaskor i godkänd storlek, och några hundra poäng som inte räcker till nåt. Jag kan välja att satsa dem i ett lotteri eller göra två-tre undersökningar till så att de räcker till en … nyckelring… Hmm.

Nej. Jag känner att mina dagar som paneldeltagare nog är över nu.

Förra veckan var jag utan Internet. Den här veckan är jag utan dator! I söndags kraschade min trogna iMac. Det är sånt som inte händer, macar kraschar i princip aldrig, och särskilt (läs mer »)