kajo.info.se

I går hade jag mer nära naturen-upplevelser än jag skulle önska.

Först var det upptäckten av en bäck i jordkällaren. När jag konstaterat att det varken var pumpen, rören eller brunnen som sprungit läck satte jag igång att släpa upp alla växter till fjöset. De flesta verkar ha klarat sig utom en back röd rudbeckia som drunknat i en pöl iskallt vatten. Jag vågar inte ställa ut växterna än eftersom det ska bli –10 i helgen.

Bäcken är helt klart en årligen återkommande feature i jordkällaren. Man kan se att tidigare försök att stänga ut den varit lönlösa. Jag förstod nu varför det är ett brett urtag under karmen till innerdörren. Det är för att bäcken ska kunna rinna ut till avloppet som vi också funderat lite över. Det är som det är. Jag ska gräva ett bättre dräneringsdike och fylla upp på sidorna med grovkross så att inte bäcken kan skapa ett helt delta på källargolvet.

Efter nästan två timmars bärande och baxande kom jag in. Medan tevattnet kokade upptäckte jag att krukväxterna måste vattnas.

Då var det dags för nästa naturupplevelse: Svartmyrorna hade denna dag flyttat upp från husgrunden och in i en stor kruka i sovrummet. Det kryllade av myror i krukan, på växten, på fönsterbrädan, gardinen, väggen, golvet… Jag bar ut boet till en snödriva bakom ladugården. Nu har jag dammsugit myror, försökt dränka myror (de simmar utmärkt) och övergått till att krossa myror.

Förr var det på sin höjd mygg och broms som jag kunde tänka mig att slå ihjäl. Märkligt hur ett myrbo tre decimeter från huvudkudden kan förändra en människa.

Idag var jag kallad till telefonförhör och jag hade förberett mig till tänderna med genrep igår, travar av dokument, anteckningar och stödord, dubbla vattenglas (för att jag blev så torr i munnen redan av genrepet), nyladdad telefon med headset och nypromenerad hund (så att det inte skulle bli pip och gnäll i domstolen). Jag var extraklar. NU skulle det göras! Minuterna sniglade sig fram.

När det så var dags för mig att vittna fick jag höra att ena parten (han som inte vill betala) inte kommit till förhandlingen, och att domaren därför meddelat tredskodom. Om man inte dyker upp tolkar rätten det som ”walkover” och motparten får igenom sina krav inom rimlighetens gräns. Så skedde här. Domen skickas ut skriftligt. Han som inte vill betala har därefter en månad på sig att begära att processen ska tas upp igen, vilket kallas återvinning. Då kan det bli ny förhandling och vittnena kallas in igen. (Ynk, måtte det inte ske…)

I dag är jag på dåligt humör. På måndag är jag inkallad som vittne i en tingsrätt om något som hände 2009. Det är två parter som bråkar om 3.000 kr. Jag blir citronsur varje gång jag råkar tänka på att jag varit tvungen att lägga tiotals timmar på underlag och förberedelser och dessutom blir tvungen (läs mer »)

Inflammationen i min överkäke har renderat mig en fläskläpp modell älgmule. Den är i vägen. Okej, jag överdrev lite: den är inte brunhårig än. Åtminstone något att glädjas åt.

1984 råkade jag ut för en liten olycka på gympan i skolan. En klasskompis viftade lite för ivrigt med en innebandyklubba och slog ut en framtand. Tandläkaren tog emot direkt och lappade ihop mig.

Inte anade jag att det skulle bli början till en följetong resten av mitt liv.

Var tredje-femte år ställer den där tanden till bekymmer. Först olika sorters plast som gulnade, flisade, missfärgades, sprack, borrades bort och byttes ut. Varje gång blev det lite mindre kvar att fästa i eftersom man måste rensa ner till fast underlag. Sedan tjänade jag egna pengar, slog på stort och köpte en krona – som var filmstjärnefin i ett halvår (lagom till dentalteknikerns konkurs så att garantin förföll), och sedan gulnade, flisade, sprack, nöttes ner, lappades, lossnade, monterades igen. Och roten blev inflammerad, rensad, rotfylld…

Nu sitter jag här igen med en bultande öm inflammation under näsan, ett recept på penicillin och kvittot för den andra rensningen av samma rotkanal. Kronan var i så dåligt skick att den lossnade självmant och är nu ditlimmad provisoriskt. Om två månader blir det rotfyllning för ytterligare tusenlappar och kronan måste troligen ersättas om något eller några år. Och efter det, gissningsvis en skruv i käkbenet.

Så ett råd av erfarenhet: Om någon du känner får en tandskada – se till att h*n tar ut det på försäkringen!!! Bagatellisera det inte som jag gjorde för att det var ”pinsamt” och för att inte göra kompisen ledsen. Ta ut pengarna; de kommer att behövas.

… AJ! Jag har tandrelaterad värk. Värst är det när jag går ut eller in, för temperaturskillnaden får det att dunka av smärta. Min teori är en inflammation i käkbenet.

… *pust* Jag har ägnat större delen av helgen åt att reda ut två gamla surdegar. Jag skäms lite över att det varit så svårt för mig att få gjort. Först kände jag mig som vanligt lite lättad och energifylld. Nu är jag mest trött och har påmints om att det finns fler surdegar att ta hand om.

… jaså. På tal om surdeg, så var jag ju för ett par år sedan väldigt intresserad av att baka med sådan. Två misslyckade experiment senare falnade entusiasmen snabbt. Jag vet nu att det finns kurser i att baka med surdag i min närhet. Orka bry sig. Det ryms visst bara en hangup i taget i min hjärna och den spotten är just nu upptagen av trädgård.

Häromdagen pratade jag med mams i telefon. Hon hade hittat en gammal almanacka när hon städade tidningslådan. Hon tänkte kasta den men blev nyfiken på om hon skrivit något i den, och det hade hon: I mars 2010 hade hon skrivit om ett kraftigt styng i hjärtat och tryck över bröstet, med kommentaren ”hoppas det inte är nåt hjärtinfarktsrelaterat”. (Typ, andemeningen i alla fall.)

Jag minns inte att hon sa något om det då, men om hon gjorde det så tog jag det uppenbarligen inte på allvar. Inte hon heller.

Inte heller nämnde hon för oss när hennes blodtrycksvärden plötsligt var helt åt skogen. Mätaren fick hon för flera år sedan och har sedan dess mätt och bokfört regelbundet. Jo, hon skrev utropstecken efter de hysteriska siffrorna, sen var det tydligen bra med det. Det var någon vecka innan hjärtinfarkten som så småningom ledde till operation.

Efter infarkten var vi allihop förvånade, inte minst mamma. Nä, inte hade hon haft några sådana tecken?

Och varför kom jag att tänka på detta nu? Jo, för att jag går igenom min tidbok för 2011. Söndag 20 februari, då jag ägnat halva dagen åt att begrunda trädgårdens utveckling, skrev jag: ”Växtbudget ? 10.000 kr på tre år?” Och under det en notering daterad 25 augusti: ”HAHA!!! Jag tror det spårar ur innan dess. :-)” *harklar mig lite besvärat*

Ja well. Vart ville jag komma med detta? Jo, en konklusion: Ha gärna en dagbok/timbok/almanacka där du noterar vardagliga saker – men försök också lägga till vanan att titta bakåt i den ibland. Då har du bättre chanser att se och tolka tecknen i tid.

Jag har trampat snöskostigen. I klabb, för att jag inbillar mig att det sätter sig bättre då. Mina ben känns alldeles geléaktiga efter att ha klafsat runt med ett par kilo extra på varje fot. #not-so-very-fit-for-beach-2012

Alla vill åt mina pengar. Det är rea och fraktfritt och bonus, och jag tittar lystet på allt från böcker till hobbyprylar, tyger och verktyg. Hittills har jag nog sparat några tusenlappar på att inte falla för frestelserna.