kajo.info.se

I åtta års tid har jag spanat på fastigheter till salu. Man kan säga att jag är väl insatt i det lokala utbudet och prisutvecklingen. I drygt fem års tid har vi diskuterat hur den optimala fastigheten bör vara beskaffad. Den har inte dykt upp än. För två år sedan insåg vi att om den optimala fastigheten finns, så har vi inte råd att köpa den. Det lämnar oss med två val. Att försöka skapa den själva, eller nöja oss med något mindre än det optimala.

I fjol började vi bli stressade. Prioriteten förändras. Vi stoppar 90.000 kronor om år i hyresvärdens ficka och när vi flyttar så har vi inget kvar. Vi skulle hellre betala till oss själva (och banken) och åtminstone kunna hoppas på värdestegring. Komma in i cirkusen och få något att ta avstamp från. Från att ha siktat på det optimala börjar vi titta på ”potential”. Men vilken potential ska man ta fasta på? Potential till snabb värdestegring som språngbräda när det dyker upp något bättre? Potential att med hårt arbete bli ”nästan” det vi vill ha på längre sikt?

Nu finns det ett par tänkbara möjligheter som ligger inom vår budget.
* Ett torp med stora renoveringsbehov.
* En tomt som det pågår rättsprocesser kring.
* Två beboeliga hus som måste flyttas.
* Några hektar mark som kan styckas av.

Om vi prioriterar snabb och enkel flytt, så är det torpet som vi ska kämpa om.
Om vi prioriterar snabb värdestegring, så är det tomten vi ska sikta på.
Om vi vill skapa största möjligheterna på sikt, så är det marken vi ska förhandla om.

Husen har vi nu förstatjing på sedan främste konkurrenten gav upp, men vi måste bestämma oss inom en månad och flytta dem innan hösten går över i vinter.

Sverkers intåg i familjen har resulterat i att vi går omkring med fånleenden här hemma. Tänk att tänder och klor i luddig förpackning kan vara så kul. Än är h*n inte stor nog att göra skada, så det bara kittlas när h*n klöser på en hand, biter i fingrar och fötter eller klättrar uppför jeansen.

Sverker gillar att ligga i bakhåll under skobänken och göra överraskningsattacker, som avslutas med att h*n plötsligt flyr åt ett annat håll i vild galopp. Det låter ungefär som när man trummar med fingrarna mot en bordsskiva och ser väldigt skojigt ut. Ännu skojigare är det när två meter A lever sig in i attacken och ropar ”åh, hjäälp, tigern anfaller!” när det ser ut som han har fått ett torktumlarludd på strumpan.

I dag klättrade Sverker via A:s ben upp på köksbordet, och därifrån upp på fönsterbänken där h*n använde porslinshönan Agda som stöd för att ta sig upp i en pelargonkruka. Det syntes lång väg att lukten och åsynen av blomjord gjorde kissen toanödig. Fort ner från krukan, fram till A, ner i knäet och vidare längs benet som A hjälpsamt rätade ut i lagom vinkel mot golvet. Från köket full fart ut i hallen, där kissen plötsligt fick syn på sina leksaker och helt glömde att h*n var på väg till badrummet. Matten ingrep och bar knyttet till lådan, där h*n genast satte sig till rätta.

Sverker har fått några egna saker. Bäst är gosedjuret, som är en cerise reklamråtta från Whiskas. Dessutom har h*n en röd filt (en liten gästhandduk), en matservis bestående av två små engångs-dressingkoppar samt ett flasklock och ett burklock, och en låg potta som möjligen egentligen är en kökslådeinsats. Men det är intressantare att gå i farbror Kaspers jättestora låda, så dit klänger sig det lilla pyret energiskt – det går om man kliver upp i hörnet närmast den höga tröskeln. Ut är enklare att komma eftersom lådan är full av sand.

Häromdagen kom K hit, lite trött och sliten men nyfiken på lilla pyret. Efter en timmes bus, gos och sov i soffan var hon som en ny människa.

Det fick mig att tänka att valp- och kattunge-gos borde vara en aktivitet att skriva ut på recept till folk som tappat gnistan här i tillvaron.

När föräldralöse kullminstingen Sverker kom till oss i torsdags kväll vägde h*n 247 gram och var full av intorkade bajsklumpar, matrester och söl, så det blev bad i handfatet. Jag säger h*n för vi är inte helt säkra på att det är en hane. A har bestämt att kattungen heter Sverker i vilket fall. Kattungen verkar nöjd med det för den kommer när man ropar. :-)

Jag konsulterade kattuppfödaren Katarina som berättade att en kattunge från födseln bör öka i vikt cirka 100 gram i veckan och vid 8 veckor bör den alltså väga omkring 800-900 gram. Ni förstår ju själva att det är en mycket, mycket liten katt som flyttat in hos oss… Objektivlocket som jag petade in som jämförelse är 52 mm i diameter. Kanten som syns ovanför huvudet är sockeln till köksskåpen. Kissen har med god aptit ökat 40 gram i vikt på två dygn, så det här ska nog gå bra ändå.

Kasper har inte accepterat det lilla pyret än, men Scoobs hade en pytteliten sängkompis i natt och fick vara tuggleksak i morse. Både A och jag får också mycket gos och bus. Myyyys!

I eftermiddag får vi en kattbäbis! En liten luddig av oklar härkomst, kön och ålder som Kasper ska bli fadder åt. Mamman blev nyligen påkörd och dödad, men ungarna är i alla fall så pass stora att de kan äta själva och gå på lådan.

Det första jag gjorde i morse var att ta ner svärmors handvävda, golvlånga gardiner… :-)

Om man ska odla nåt tillsammans med otåliga barn, så kan jag rekommendera borlotti-bönor. Där händer det grejer… De är redan 20-30 cm höga och slingrar sig upp mellan bräderna till hyllplanet ovanför där de säkert kan ställa till allehanda hyss: brottas med lobelior, slänga sig i hibiskusen, flirta med persiennsnören och jag vet inte vad. Den utvecklingen hade jag inte riktigt räknat med… Paprikorna som är flera veckor äldre är bara en knapp decimeter höga än.

Frågan uppstod nu var jag ska göra av bönorna. Jag har tänkt odla tomater, gurkor, paprikor och bönor i hinkar men jag kan ju inte redan nu ha 50 hinkar stående på vardagsrumsgolvet?! Eller jo, rent utrymmesmässigt kan jag nog faktiskt det, vi har ett onödigt stort vardagsrum, men A skulle nog inte uppskatta det och själv tycker jag att det blir lite väl mycket gröna-vågen-vibbar kring det hela.

Dessutom vill de rara små liven alldeles uppenbart klättra, och då måste de ju få nåt att klättra på. Resolut packade jag papperskasse och sekatör i fickan och begav mig till området där det röjdes sly i fjol. Jag räknar med att eftersom markägarna inte tagit rätt på groten vid det här laget, så har de inte tänkt göra det. Det är ju inte som att jag avverkat dem, jag knyckte ju bara några döda pinnar på marken… Efter kvistning åkte pinnarna in i duschen och sprejades med badrumsrengöring och hett vatten.

Dessutom har jag räddat tio tomma mjölkpaket från returlådan. Det ryms fem mjölkpaket i en 10-litershink. Planen är nu att stoppa en böna och en pinne i varje paket, och hoppas att det är tillräckligt mycket territorium för dem en dryg månad till.

Därutöver tillkommer snart bekymret att kånka byttor och tråg in och ut på balkongen för härdning. Jag reflekterade över detta till frukost en dag och meddelade A att ”vi behöver en skolbuss!” Den måste vara smal, kvadratisk, hög och hjulförsedd för att ta sig över den höga tröskeln genom den smala dörren och ut på den alldeles för trånga balkongen. Hjulen köpte jag på Ikea förra helgen men resten av konstruktionen återstår att lösa. Möjligen inbegriper den aluminiumprofiler och grytskåpsgaller. (Ooh vad det är praktiskt att tillhöra en klan av samlare och hamstrar. :-)

Det kunde man väl inte förutse att det skulle innebära så här mycket ansvar och uträkningar att vara månskensplantskoleinnehavare?

Dessutom surfar jag alldeles för mycket på trädgårdstillbehör, och en strid ström av trädgårdsböcker flyttar från bokhyllan till sängbordet. Nu har jag dessutom beställt några böcker till, bland annat en om fruktträd i kallt klimat. Det finns en plantskola i Finland som specialiserat sig på extra härdiga sorter och det visade sig att fruktträd är inte alls så dyra som jag trott. Nu ska jag bara bestämma mig för vilka sorter jag vill prova. Och förstås, fortsätta spana efter en tomt att plantera dem på. Dream on, liksom.

Jag har i hemlighet varit lite avundsjuk på folk som kan rita i 3D. För all del på folk som kan rita i 2D också… Jag kan rita roliga streckgubbar på papper, enkla perspektivskisser med penna och så vet jag teoretiskt hur man konstruerar ett centralperspektiv. Längre gick inte teckningslektionerna i skolan.

Senaste åren har folk runtomkring mig producerat 3D-bilder som får mina egna alster att likna grottmålningar. ”Google Sketchup” har de sagt, som om det skulle förklara allt. Jag minns att jag för länge sedan tittade på verktygslådan i programmet i ungefär tre sekunder och avfärdade det som något på rymdforskningsteknik-nivå. Det fanns inte en enda knapp som jag kände igen.

Men nu har jag en het önskan att kunna göra en del bilder i 3D, och därför bestämde jag mig för att åtminstone försöka förstå mig på programmet. Jag såg framför mig ändlösa timmar allokeras innan minsta resultat skulle kunna skönjas. Jag kunde liksom inte greppa hur ett 3D-program arbetar.

Det borde ju kunna finnas några tutorials?

När jag nu tittat på den första 3-minutersvideon är jag såld. Bara rita en fyrkantig bottenplatta och sedan dra upp den till en mjölkkartong. Fantastiskt! Och det är gratis…

Vi har varit på shoppingresa i österled. Jag är nu särskilt nöjd med att ha:

• löst problemet med de borttappade gångjärnen till mina Billy-dörrar! Gångjärnen försvann för två flyttar sedan och visade sig synnerligen besvärliga att ersätta. Ikea vägrar sälja dem lösa och andra har inte rätt storlek. Jag såg en norsk katalog som hade men då skulle gångjärnen inklusive frakt kosta lika mycket som att köpa nya dörrar.  Den här gången gav skattjakten i Ikeas fyndhörna extra god utdelning: små glasluckor till Billy reades ut för 25 kronor stycket, och de hade ”rätt” gångjärn! Skruvarna passade inte men dem fixade jag fram ur mina sortimentaskar.
• fått tag i lämpliga ”fat” till min lilla plantskola. Ikea har en ny sommarservis, ”Midsommar”, i hårdplast. Fyrkantiga, stapelbara tallrikar i 4-pack för 19 kronor. Jag köpte åtta paket direkt och ser framför mig att de kan komma till nytta som brickor i alla möjliga pysselsammanhang.
• fått spendera två hela semesterdagar i sällskap med min söting. Bra mat, bra boende, bra fika, bra shopping, och aldrig sinande samtalsämnen. Myyyys. Och jag vet att Scoobs har det bra hos momma. :-)

Dagen har ägnats åt vårbruk inomhus. Först baxade jag ner delar till en Gorm från vinden och monterade ihop en plantskola i fem våningar. Den hukar under hibiskusen i vardagsrummet och försöker se osynlig ut. Sen kånkade jag ner krukor, byttor, tråg, brickor och annat som man kan plantera i, och så planterade jag… i hallen, som ändå måste skuras eftersom jordsäcken redan stått där i två dygn och läckt smutsvatten. Så nu har vi jord och smutsvatten i hela lägenheten, eftersom alla fyra individer i hushållet har passerat hallen tusen gånger i dag. Nåväl.

Paprikor som har bott kollektivt i tre sålådor i fönstret fick egna krukor. Borlotti-bönorna som groddat sig i sopskåpet fick också krukor. Jag läste i går i en blogg att det sagts i ett odlingsprogram i radio att det var svårt att få bönor och ärtor att gro, och att man kan bli tvungen att så om både en och två gånger. Det har jag inte märkt. Men å andra sidan är det kanske inte praxis i trädgårdssverige att grodda bönorna innan man planterar dem? Groddburken är en gammal vegetarian-skada. Nu innehåller den för övrigt luktärter med bäst-före-datum som gick ut för sex år sedan.

Den enda stackars purjolöken som grott och myriaderna med lobelia i pluggboxen lyckades jag också skola om till krukor. Sen kände jag mig lite vild och krejsy och sådde en hel påse lök rätt över de otacksamma pelargonerna, blomkålen och vad det nu var som inte behagat komma upp, och svisch in med pluggboxen i hundmatsskåpet som har en ventil rätt ut genom ytterväggen. Där hoppas jag att det snart ska bli åtta grader, för det gillar lökfröna. Men just nu ser det dystert ut, dörren har stått på glänt hela dagen och termometern som jag lade in visar 16 grader. Jag tror dessutom inte att löken vill ha mörkt när den ska gro. Återstår att se vad det blir av experimentet.

När jag nu ändå har fem våningar plantskola att bre ut mig över, så gick jag i spinn i frölådan. Bort med alla gamla ettåringar! Sommarflox, atlasblomma, strandkrassing och lövkoja. Sålåda efter sålåda. Och nya fröer: tomater, gurka, dill och sallad. Margeriter, onödigt stor påse för bara några få dyrbara korn. Äppelkärnor som jag pillat fram och torkat med drömmen att någon gång i framtiden få en vinterträdgård: Golden Delicious, Granny Smith och Rubinstar/JonaGold. Det är lurigt med äppelkärnor för man vet aldrig vad man får. Äpplen har en mamma och en pappa precis som vi, och ärver egenskaper från båda. Blir det bra äpplen kan man ympa de frostkänsliga finfrökengrenarna på stammen av något vintertåligt, tråkigt suräpple. Då får man flera äppelsorter på samma träd. Familjeträd kallas sånt och går att köpa på växtvaruhus. Jag har en avocado-kärna på tork också men avocado ger inte frukt hos oss, med mindre än att man ordnar tropiskt klimat i vardagsrummet. Ingen dum idé, när jag tänker efter. Man kanske kan ha några hobby-humlor som fixar pollineringen också?

I veckan hoppas jag att det kommer ett litet bubbelkuvert med tio yinyang-bönor från Henrik. De ska också få grodda sig i sopskåpet, och när tiden är mogen flytta ihop med tomaterna. Bönor och tomater lär nämligen trivas alldeles särskilt bra tillsammans, och är ju en trevlig kombination även i grytan.

Sen kan man ju fråga sig om ett hushåll verkligen behöver 40 paprikaplantor och lika många bönstjälkar och tomatplantor. Förmodligen inte, men med frön är det så att om jag väl lyckats få dem att gro, så har jag inte hjärta att kasta bort dem förrän jag haft ihjäl dem. Om allt går vägen hoppas jag att T ska få några i inflyttningspresent.

Jag sitter från tidig morgon till långt in på kvällarna med ett uppdrag, så det ser inte ut att bli några inlägg här på ett tag. Jag har förberett ett långt utkast om spannmålsodling(!), en rapport om vår bakmaskin, bilder på odling och snickerier… Återstår att se om det blir publikt nån gång. Nu måste jag återvända till gruvan.

I morse malde Comhems reklamlåt i huvudet på mig: ”När du vill, precis när du vill… o-o-o… TV som börjar näääär du viiiill.”

Newsflash till digitalboxtillverkarna, on-demand-kanalerna och Play-sajterna: Det är inte säkert att det blir som ni har tänkt.

Jag har soffbordet fullt med ”TV som jag kan titta på när jag vill”. (Det kallas DVD.) Några har legat där ett år och jag har fortfarande inte tittat på dem, inte ens tagit av cellofanet. Då och då lägger jag dit en ny som jag ska titta på. Vissa har jag betalat dyrt för. Jag vill ju se dem.

Anledningen till att jag sitter vid TV:n på torsdagar för att titta på min favvo-såpa är att det är då den går. Enda chansen liksom. Då prioriterar jag det. Därför blir den tittad på.

Med en inspelningsbar digitalbox i det här hushållet skulle resultatet förmodligen bli att jag slutar titta på TV helt. Första månaderna skulle jag kanske spela in, men allt eftersom månaderna gick skulle jag inse att play-knappen aldrig kommer till användning. Så småningom skulle jag väl inse faktum och säga upp abonnemanget.