kajo.info.se

Ja, jag vet att jag inte har rapporterat vecka ett än, och det blir ingen rapport om vecka två heller. Rubriken var mer ett statuskonstaterande. Semester = inget skrivet. Sambon har fyra veckor så ni kan ju räkna ut själva hur länge det dröjer innan det blir nåt läsbart här (2+2 veckor alltså..?).

Jag har några usla snapshots i kameran som jag tänkte klämma in här nån gång kanske.

I dag hittade jag en låda med nio oexponerade filmrullar, fem förbetalda diaframkallningspåsar från Fujicolor samt en förbetald ”pappersbilder-från-dia”-påse från VSFL.

För den händelse att ni skulle göra liknande fynd, så kan jag berätta att Fujicolors sista svenska fotolabb lades ner 2006 och fotopåsarna blev ogiltiga 1 maj 2008. Västsvenska Fotolaboratoriet gick i konkurs 2007.

Jag hade dessutom varit förutseende och klistrat dubbelt porto på påsarna.

Vi var på visning igen i torsdags. I flera dagar hade budet legat stilla på 1.425.000 kr men som väntat hoppade det upp morgonen efter visningen, till 1.490.000 kr. Jag led alla möjliga kval i fyra dagar. Ska vi, ska vi inte? A hade redan bestämt sig. ”Vill du, så vill jag. Avgörandet är ditt.”

I dag vid lunch kollade jag igen. Budet var samma som i fredags vilket innebar att det fortfarande fanns marginal till den gräns på cirka 1,6 miljoner som vi satt. Jag gick ut med jycken och ringde mamma för att berätta nyheten att jag skulle lägga ett bud, men hon satt i möte.

När jag kom tillbaka efter lunchpromenaden och loggade in på sidan var budet redan uppe i 1,6 miljoner.

Det känns snopet men jag är inte besviken. Kanske kommer jag att bli det senare men just nu tycker jag mest att vi jobbat bra med vår hemläxa. Det har vi med oss även fast det inte blev köp den här gången.

Jag tycker inte att det går att betala mer. Beroende på ambitionsnivå och kommunens förehavanden måste man nog inom något eller några år lägga åtminstone 300.000 kr för ytskikt, kondensskydd i taket, dränering av grunden och tvångsanslutning till kommunalt vatten- och avlopp. Vi skulle också vilja lägga några hundra tusen på större garage, staket, markarbeten med mera.

Sent igår kväll var det dags att ta hunden på nattpinkrunda. Jag var trött efter en intensiv kväll med jobb vid datorn och tittade förvirrat på den tomma kroken i hallen.

– Men… var är Scoobys sele?, hojtade jag till A.
A dök plötsligt upp i dörren till sitt hobbyrum där han varit senaste timmarna.
– … och … var är hunden?, fortsatte jag min monolog.

Vi tittade på varandra och plötsligt gick det upp ett ljus för mig. Jag sprang ut i trapphuset och mycket riktigt stod det en olycklig liten hund ute på gården. Vi hade glömt honom därute efter middagspromenaden! I flera timmar.

Scoobs var vild av glädje över att få komma in och ville inte gå någon pinkrunda i parken.

I dag såg jag att det var klösmärken runt handtaget på ytterdörren. Scoobs har inte repat en ytterdörr under alla de år jag haft honom. Stackars vovven. Men traumat var i alla fall inte värre än att han propsade på att få vara ute en stund nu efter morgonpromenaden, och den här gången glömde jag inte.

I morgon är det andra visningen. Vi kommer nog att vara där. Denna gång i så fall rustade med ficklampa.

(… ja, jag läste på om köparens ingående undersökningsplikt och fick intrycket att det bara är amatörer som inte har med sig ficklampa… och helst även kofot eller åtminstone en potent fickkniv att knacka och peta med i vittrande betong, misstänkta fuktskador, mögelpåväxter, röthål och… allt vad man nu hittar i ett gammalt hus med oändliga små skrymslen, vrår och skrubbar )

Jag inser ju att det är praktiskt med lampa, men är det inte lite pretto också? Jag tror jag tar vovvens vinterbajslampa, den som ryms i fickan, hellre än nån väktar-maglite i halvmetersutförande.

Krasst konstaterande: Det är ju en heltidssysselsättning att vara seriös husspekulant! Jag hinner inte jobba på grund av alla funderingar som dyker upp och stör tankarna.

Vi sover urdåligt på nätterna båda två. A klagade vid frukosten över någon oändligt komplicerad budgivning som han varit involverad i vid halvfyra-snåret i natt. Själv kunde jag inte sova för att jag i detalj höll på att planera tomten, för att utröna hur långt den kan möta våra behov. Jag har satt upp staket, byggt garage, carport och ett extrahus samt anlagt en trädgårdsdamm, några stensatta gångar och planterat en klätterros, grävt ur på baksidan, satt in en slagport i källaren… Ja, ni förstår ju att jag är som en urvriden trasa i dag.

Som orutinerad husköpare är det så mycket att sätta sig in i. Ja, jag har köpt fastigheter förut men första gången var jag sju år och det minns jag inget av, och andra gången var det frågan om småsummor och ett inte särskilt komplicerat objekt.

Först är det förstås finansieringen som spökar. Nu handlar det om miljoner och då blir plötsligt handpenning, pantbrev, lagfartskostnader, räntetrappor, bindningstider och amorteringar väldigt stora saker. Vi har fått lånelöfte men det saknas fortfarande hundratusentals kronor som inte går att knöla in i topp- och bottenlån. Så hur gööör folk när de köper hus i vår lilla stad? Har alla utom vi redan en bostad att sälja för att få ihop till dessa kostnader? Eller ett fett arv som bara legat i väntan på rätt hus? Eller två sparade årslöner på banken? Eller har de ägnat ett halvår till att inventera och sälja av sina realiserbara tillgångar? Kort sagt, var sjutton kommer kontanterna från?

Sedan är det ju allt det andra. Besiktningsprotokoll. Ska man låta sig nöja med den besiktning som säljaren beställt? Eller ska man betala 5000 kr för att en person till ska komma med liknande slutsatser? Vad kostar en dränering om det skulle bli aktuellt?

Bredband måste jag ha, och det såg tveksamt ut först. Fiber går inte, kabeln slutar på andra sidan berget och inga utbyggnadsplaner finns. Dagens deckarjobb inkluderade alltså att kolla med Telia och Bredbandsbolaget så att det säkert går att få via telefon. Det gör det, med stora inskränkningar.

De nyligen avverkade stubbarna på grannfastigheten och mina önskemål om garage med carport och ett extra hus på tomten gör att jag även vill veta vad kommunen säger om detaljplaner. Mina enkla frågor innebar en hel utredning för den trevliga tjejen på stadsbyggnadskontoret. Det är nämligen så att halva tomten ligger inom en detaljplan från 1964, och andra halvan ligger i ett område som inte är detaljplanerat alls, men som kan få detaljplan kanske nästa år. Att tolka och väga ihop konsekvenserna för denna stackars tomt som hamnar i två olika detaljplaner är inte det lättaste. Summa summarum så kan allt eller inget vara möjligt. Men det är i alla fall högst troligt att det inom något ramlar in en räkning på 100.000 kr för tvångsanslutning till kommunalt vatten och avlopp.

Tja. Lärorikt är det i alla fall.

Jag släpade med A på en husvisning i går kväll. Till min förvåning är han inte hundra procent emot. Det innebär att vi plötsligt har ett nytt spår…

Vi har pratat hus på landet intill sjö, med tillräckligt mycket mark för oändliga påhitt. Men så var det ju också det där med läget, läget, läget. Sedan jag började lusgranska fastighetsmarknaden 2002 har det kommit ut tre tänkbara objekt. A har dissat dem alla. (Gissa om han får äta upp det nu…)

Vi har pratat mindre hyresfastighet i stan: köpa, bo i under renovering och sedan göra vinst på. Men med den hyresnivå och fastighetsprishets som varit här de senaste åren så kan jag inte begripa hur folk får ekonomi i sådana köp. Det måste ligga rejält med eget kapital i grunden och det har vi inte. En av grejerna med att köpa hus är ju också att inte behöva ha grannar så tätt inpå sig.

Vi har pratat om att fynda ett par hektar skogs- eller jordbruksmark med rätt läge för exploatering. Det inkluderar startsträcka på flera år och oändliga möjligheter att få allt precis som man vill in i minsta detalj – vilket för all del ger mig ågren. Jag brukar elakt säga att ”när folk ändå ska bygga, varför bygger de fult istället för snyggt?” Tänk om jag får göra allt efter eget huvud och sedan upptäcker att det blev mindre än perfekt.

Dessutom betyder det att det är minst ett år, troligare två eller tre år, innan jag får flytta – räknat från att vi har hittat ett lämpligt objekt med rimlig prislapp. Det har vi inte. Vi snubblade över en gyllene möjlighet för ett par år sedan, men då var vi inte mogna och sedan dess har inte tillfälle getts. Fastighetsägare vill varken sälja eller stycka av, av förklarliga skäl. Oftast kostar fastigheten lite eller inget att äga och kanske-kanske vill några barnbarn ha marken om femtio år.

För övrigt är jag själv en av de motspänstiga. En kvinna har tjatat på mig om att få köpa Projektet, men jag nekar. Marknadsvärdet är lägre än husets praktiska och ekonomiska värde för mig som lagerlokal. Dessutom skulle vi behöva flytta allt som vi lagrar där. Att sälja skapar betydligt mer besvär än vad jag tjänar på det, så jag avstår. Detsamma gäller förmodligen för de fastighetsägare som jag själv uppvaktar.

Vi har tyckt att vi bor så bra att det inte brådskar med några ytterligare fastighetsaffärer, men ärligt talat, nu kryper det i kroppen. Det har kommit dithän att jag inte skruvar upp saker på väggarna för jag tänker att vi ska flytta, nån gång.

Till det yttre har inte förutsättningarna ändrats men i smyg, inuti, har droppen urholkat stenen. ”Näääär ska vi flytta?!”, säger jag till A.

Samtidigt tvekar jag över vår förmåga. Klarar vi av ett jätteprojekt? Det skulle kännas tryggare om vi genomfört ett gemensamt mindre projekt först, men något sådant kan vi inte enas om därför att vi redan har så många åtaganden på varsitt håll. Så kommer det att vara under överskådlig tid. Jag har insett nu att det måste tas med i beräkningen.

Förra veckan satt jag en hel förmiddag och granskade varje objekt till salu hos mäklare och på Blocket. Jag plockade ut alla med närhet till vattendrag. Det blev en lista på fjorton objekt som jag mejlade till A. Han suckade djupt och konstaterade att inget uppfyllde vår kravspecifikation.

Sjötomt.
Nära till stan.
Helst mer än två hektar.
Enskilt läge.
Bubblare: Stort hus och rejäla ekonomibyggnader.

Sedan dök plötsligt det här objektet upp. Det är inget stort hus men tillräckligt för oss. Det har ingen stor tomt men lite större än ”villa-medel”. Det är inte sjötomt men man kan skymta sjön mellan träden. Det ligger inte på landet men i en lugn stadsdel. Det är inte ensligt, men lite skyddat. Det finns inte plats för verkstad eller maskinhall men kanske för ett dubbelgarage med carport, om man får bygglov vill säga…

Det är beboeligt precis som det är och det har potential. Prislappen är modest även om jag förutsätter att budgivningen drar iväg.

Det känns … hanterbart.

Det är inte drömstället men kanske tillräckligt bra.

I natt kunde jag inte sova bara för att jag funderade på om det skulle gå att göra si eller så och vad som ska hända med fastigheten intill och ifall man kan få bredband och vad detaljplanen säger.

Jag skriver tidbok. I dag har jag inte fått ihop en enda rad. Inte för att det saknas jobb, men disciplinen verkar ha förångats. Vete sjutton vad jag har gjort? Hur kan man drälla bort en hel dag utan att göra något alls? Men i morgon har jag bokade jobbmöten så då ska det väl bli ordning igen.

Om mindre än två veckor är det semester.

För flera år sedan ägnade jag nästan en hel sommar åt att hitta det skönaste paret sandaler. Jag provade sandaler i varenda butik som hade några. Till sist hittade jag ett par som jag köpte, och det är fortfarande samma par som jag alltid använder.

I går klippte jag gräs hos svärmor, iförd avklippta jeans och mina favoritsandaler. Alla som klipper gräs vet att man ogärna gör det i sandaler, och särskilt inte i sina favoritsandaler, eftersom nyklippt gräs färgar av sig. Dessutom har svärmor nyligen fått fjärrvärme så delar av den rejält tilltagna gräsmattan är nyplanterad. Där växer tussar av maskrosor, tistlar och annat halvmeterhögt ogräs bland späda grässtrån och kala jordfläckar. I går bestämde jag att det var dags att tukta nyodlingen. Damm och småstenar yrde över nejden.

Efteråt var mina ben och fötter som en målarduk: det ordinarie vita syntes knappt mellan blåmärken, röda småsår och insektsbett, grönt gräsklipp, bruna jordstrimmor och sporadiska maskrosfjun. Jag begrundade eländet när jag gick med jycken ner till sjön.

Egentligen gick vi dit för att Scoobs skulle gå på toa, men istället klafsade jag ner i vattnet med skor och allt så långt rullkopplet räckte. Scoobs stod kvar på stranden och höll emot: ”Är du skvatt galen?! Vatten ska man dricka, inte vada i!”

Där halkade jag runt en stund bland såphala stenar med vatten till knäna och såg förmodligen lika lycklig ut som en femåring.

På vägen hem gurglade det i sandalerna för varje steg. En liten skumfontän bubblade upp mellan tårna för att sedan sugas tillbaka när jag lyfte foten, i olika tonarter på höger och vänster fot: skvisch-slöööörp-skvosch-weiii.

Det är polstrad mockasula i sandalerna. De var gulorange i historiens början. Samma färg som jag nu efter tre fotbad fortfarande har på fotsulorna och en centimeter upp på hälarna. Sulorna i sandalerna har däremot efter blötläggning och skrubbning antagit olika nyanser av mörkbrunt.

Nå, det matchar ju de svarta banden så mycket bättre.

Hurra, hurra, hurra! I dag har Kasper varit på toa och bajsat. Äntligen!

Det frukost-förfärande snörätandet nedan utvecklade sig till en flerdagarsrysare där jag oroligt spanat både på katten och i toalådan för att se eventuella kritiska följder.

Sent i måndags kväll var jag i upplösningstillstånd för då hade Kasper lagt två diarrékluttar i lådan, misstänkt rödfärgade i kärnan och naturligtvis fullständigt panerade med vitt kattgrus utanpå. För mig som lekman var det inte möjligt att avgöra om det var BLOD … eller färg från plastsnöret.

Jag målade upp hemska scenarier där plastbandet lindat sig runt i tarmarna och skurit sönder dem så att blodet rann. Jag föreställde mig hur veterinären på djursjukhuset tittade på röntgenplåtarna och suckade att tarmrenovering var bortom deras kompetensområde.

Kasper tyckte att matten var väldigt ofin i kanten som försökte klämma honom på magen och titta i rumpan hela tiden.

Hela tisdagen och onsdagen krattade jag i lådan varannan timme, men det hade jag inget för. Den här killens toavanor är något i särklass. Mina småkissar gick på toa ett oändligt antal gånger varje dag. Kasper går en gång per dygn. Först kissar han i lådan i badrummet. Sedan går han till den täckta toaholken i vardagsrummet och bajsar.

Fast inte nu då, när jag väntade på konkreta besked om hur det stod till med hela matsmältningsapparaten. Nu blev det inget på två dygn.

Jag målade upp ännu hemskare scenarier där de sönderskurna och numera tilltäppta tarmarna snart skulle orsaka ond bråd död genom baklängeskvävning.

Kasper såg förstås oförskämt frisk och nöjd ut för att vara döende. Han åt med god aptit både sitt ordinarie torrfoder och alla hårtussar, trådar och småskräp som han hittar på golvet. Jag fiskade även ut ett av mina egna halvmeterlånga hårstrån ur gapet på honom. *suck* Han har verkligen inga begrepp.

I alla fall så har han lagt en rejäl krök i lådan i dag. Inget snöre i den, så jag förmodar att det röda i måndags faktiskt var resterna av ett upplöst snöre.

Kasper sitter gärna med vid frukostbordet. Den vanan har han övertagit sedan Lillstumpan lämnade sin stol ledig.

Häromdagen satt Kasper på stolen intill mig medan jag delade en rund, mörkbrun bulle i två delar och bredde smör på halvorna. När jag tog den ena halvan och började mumsa på den bestämde sig Kasper för att ta den andra. Blixtsnabbt åkte en långhårig tass fram, ryckte åt sig brödet och stämplade ett rejält avtryck i smöret innan bullen ramlade ner på golvet, till jyckens förnöjelse. Kasper själv försvann som en vitlurvig blixt in i vardagsrummet.

I morse satt Kasper på stolen intill mig och spanade på det dinglande snöret från paketet med riskakor. Jag hade nyss tagit den sista kakan så förpackningen var tom. Snabbt som tanken roffade Kasper åt sig snöret och galopperade ut i hallen med det, där han nästan svimmade av förfäran eftersom resten av förpackningen jagade honom. Det såg kul ut. Jag tänkte att om han ville leka med snöret, så kunde han väl få det. Jag plockade loss locket från förpackningen och gav honom det. Borde jag aldrig ha gjort. Innan jag hann reagera så hade Kasper svalt snöret och sprang omkring som en galning för att försöka bli av med locket som satt fast i det. Locket lossnade till sist och katten gömde sig bakom en blompiedestal, frenetiskt sväljande. Icke så mycket som en smula av snöret syntes i gapet.

Nu undrar jag oroligt hur det ska gå med detta. Ett nästan två decimeter långt plastsnöre i magen kan aldrig vara bra.

Korkade katt. Och dumma, dumma, dumma matten.